Möter gryningen uppe på Krypen
Klockan är 03:40 och jag kliver upp. Jag tittar ut i mörkret samtidigt som jag klär på mig och äter min frukost. Soluppgången är 05:52, skulle jag hinna?
Jag lade in kameraväskan i bilen och körde mot Skuleskogen och Entré Nord. Jag parkerade vid första parkeringen, inte den vid självaste entrén, och tog fram väskan och ficklampan. Det var fortfarande mörkt ute, men man kunde ana att gryningsljuset var på väg. Jag gick förbi vägbommen och längs skogsvägen som går upp mot nationalparken. Jag hörde djur prassla till i skogen.
Jag kom till en vändplan och enligt kartan skulle jag bara behöva gå igenom 150 meter skog, men det var ett litet problem. Det var en oerhört tätbevuxen skog och jag skulle inte vilja ta mig igenom det, inte ens i dagsljus. Det fanns dock spår från en skogsmaskin som gick in i skogen och över det spåret låg ett flertal träd. Jag funderade i några minuter ifall jag skulle försöka ta mig vidare eller fara hem och lägga mig, bitter. Jag bestämde mig för att vandra vidare. Väl inne skogen insåg jag att de stora hjulspåren gick inte alls upp mot nationalparken, utan parallellt. Jag skulle ändå bli tvungen att ta mig igenom den tätbevuxna skogen, tills jag såg att det fanns ett spår som avvek direkt mot nationalparken. Jag följde det spåret.
Där stod jag sen, vid nationalparkens gräns och vid foten av ett berg. Det var nu vandringen uppåt började. Efter ett tag så var jag uppe på berget som ligger mellan Tjärtunnberget och Krypen. Det hade blivit ljusare och tiden började bli knappt. Skulle jag verkligen hinna innan solen gick upp?
Överallt där det var platt försökte jag springa lätt. Jag hade plötsligt bara en halvtimme kvar till soluppgången.
Sist när jag besökte Krypen (läs mer här) så insåg jag att det var en makalöst vacker plats med en otrolig utsikt över Höga Kusten, men jag var där vid fel tidpunkt. Det var då, tre veckor innan denna morgon den nionde september, som jag bestämde mig för att jag måste fota gryningen härifrån.
Nu stod jag där.
Vyn var vackrare än vad jag hade föreställt mig, nu var det bara att bestämma hur motivet skulle se ut. Först placerade jag kameran vid klippkanten, men det blev inte riktigt bra. Jag kände att jag ville ha förgrund och flyttade kameran bakåt. Samtidigt passade jag på att fånga en bild på mig.
Med i bild kom också en död tall, den fick bli en del av motivet då jag inte kunde hitta en bättre komposition där jag befann mig och tiden var dessutom knappt.
Några minuter senare började solen stiga upp över horisonten och jag bytte objektiv och motiv och fångade följande bild.
När solen hade kommit upp en liten bit över horisonten tog jag följande bild över Höga Kustens skärgård.
Jag kände hur solens strålar börja värma mig, hur mitt ansikte värmdes och jag blundade. Det vackraste med att möta gryningen ute i naturen är inte att se de vackra färgerna av gryningen, det är inte heller att möta solens första strålar, det är att få uppleva hur naturen vaknar till liv och det gjorde den!
Plötsligt började jag höra bofinkarnas sång, mesarnas kvittrande och jag öppnade ögonen. Jag kunde se ett dussin grönfinkar flygandes bland trädtopparna, spillkråkan gav ifrån sitt säregna läte och korpen hördes i fjärran. För någon minut sedan var det knäpptyst och helt plötsligt hade Skuleskogen fyllts med liv och det hördes överallt.
