Uppe på Krypen i Skuleskogen

Klockan ringde 05:00 och det var dags att kliva upp. Vädret såg lovande ut och jag packade bilen och for iväg mot Skuleskogens Nationalpark och Entré Nord. 

Planen för dagen var att vandra längs Skravelbäcken för att fota de förhöjda vattenflödena som hade blivit från de senaste veckorna med regn.

Det första som hände när jag klev ned på stigen vid Entré Nord var att jag hörde något prasslade ordentligt inne snåren, inte långt ifrån mig. Min första tanke var björn, då jag hade läst att björn hade setts runtikring Skuleskogen, och jag började sakta backa bakåt. Men till stora lättnad så var det bara en älg som kämpade smått med att ta sig uppför branten och in i skogen. Jag hade inte telezoomen med mig så det blev inga bilder, men ändå ett minne som jag bär med mig.

Vandringen var lätt, bortsett från att vissa ställen var både blött och lerigt. När jag väl kom fram till Skravelbäcken och dess vattenfall så blev jag inte besviken, det forsade ordentligt utför den röda graniten.

Att följa bäcken djupare in i skogen var inte det lättaste. Jag fick följa stigen en bit för att sedan vandra ned mot bäcken och följa den tills ett ställe där jag fick kliva över bäcken för att komma på rätt sida om den.

Efter en bit fick jag se ett litet vattenfall som jag inte kunde motstå och var helt enkelt tvungen att fotografera.

Jag fortsatte min vandring uppåt och kom till foten av Kryptoet och till min stora förvåning så fann jag vad som troligen är Skuleskogens mest unika vattenfall, den följer en small bergsskreva. Jag försökte fånga hela vattenfallet, vilket var enklare sagt än gjort och sedan tog jag en bild på det forsande vattnet i skrevan.

Fascinerad av vad jag hade sett så begav jag mig uppåt och vilade uppe på Kryptoet. Jag kunde inte direkt klaga över vyn.

Jag tittade på klockan och såg att den var inte så mycket, därefter tittade jag på kartan och funderade på om jag inte borde vandra vidare längs toppen av Kryptoet och se om jag kunde hitta en bra utsikt över landskapet.

Jag behövde inte gå så långt innan jag hittade en vy jag gillade och därifrån kunde jag också se tjärnen som man går förbi mot Salsviken från Entré Nord.

Jag tittade ännu en gång på kartan och tänkte att jag skulle kanske ta mig upp på toppen av Krypen och därefter borde jag kunna hitta en bra väg nedför berget igen och sen tillbaka till Entré Nord.

När jag vandrade mot skogen som avskiljer Kryptoet och Krypen fick jag möta denna vy. Detta är Krypen och dit upp ska jag.

Vandringen genom skogen var den enkla biten, men att ta sig upp med en ryggsäck full med kamerautrustning var däremot inte det lättaste. Efter en stund, halvt genomsvett, var jag äntligen uppe på toppen av Krypen, ca 240 m ö h, och kunde då sätta mig ned och njuta av utsikten.

Därefter vandrade jag runt på toppen för att hitta bra platser för att fotografera och tog följande bild på Hummelviksberget.

Platsen jag befann mig på hade otroligt bra utsikt över hela Näskefjärden och jag tänkte att jag måste bege mig tillbaka hit igen, men då tar jag en annan väg upp. Men innan jag började bege mig nedåt så var jag bara tvungen att ta ett panorama över hela fjärden.

Något jag inte visste när jag tog bilden, men fick reda på några dagar senare, var att molnen i bilden är inte naturliga moln. Detta gäller främst molnstrimman längst till vänster i bilden, men det skulle inte förvåna mig att de andra molnstrimmorna i bilden inte heller var det. Detta är nämligen brandrök från de enorma skogsbränderna i Kanada, som med hjälp av jetströmmarna har lyckats ta sig hit. Skogsbränderna har pågått ända sen april i år och verkar vara omöjliga att få bukt på och den totala ytan av skogsbränderna motsvarar hela Grekland. Oerhört trist och sorgligt.

Tillbaka till Skuleskogen, då jag inte visste om detta än, och jag började vandra nedåt. Det var inte lätt att vandra ned genom skogen, jag hittade en stig som försvann bara efter 100 meter. Jag fick leta mig fram i skogen, vara försiktig med att inte trampa ned skorna i decimeterdjup gyttja och hitta vägar ned för branter som var mitt i skogen. Fick se ett flertal järpe som jag lyckades skrämma iväg, varav några stannade på bra fotoavstånd ifall jag hade haft det stora objektivet med mig. 

Till sist hittade jag igen bäcken som går mot Entré Nord och jag följde den utan att ta en enda bild. Det fanns platser som var fotosköna, men jag började bli lite trött i kroppen och det var inte heller helt enkelt att hitta en bra plats att fota ifrån. Bitvis gick jag i bäcken, men för det mesta gick jag i den snåriga skogen längs den porlande bäcken.

Till sist kom jag fram till Entré Nord, efter en vandring på 7,9 km.

På vägen hem började jag planera inför nästa utflykt till Krypen och den gången kommer jag ta en annan väg dit och om allt går som jag vill så kommer det bli en enastående vy jag sent kommer att glömma.

Föregående Aldrig mera Instagram
Nästa Prästberget - en ny led i Höga Kusten

Lämna en kommentar

Hoppsan, du råkade klicka på den andra musknappen! Bara att klicka igen så försvinner detta meddelande.