Vildmarksvägen

07:02 var klockan när vi for hemifrån, jag och min familj, och det var först 24:00 som vi var hemma igen efter en lång dag där vi fick uppleva hela Vildmarksvägen för första gången i våra liv.

Vildmarksvägen börjar i Vilhelmina och slutar i Strömsund och är totalt 50 mil lång och stor del av den går genom den orörda vildmarken och platån Stekenjokk som öppnades i början av juni.

Först såg vi en ren längs vägen som jag bara var tvungen att fota på grund av de stora hornen.

Klockan 09:45 var vi i Vilhelmina och åt frukost, sen började äventyret längs Vildmarksvägen.

Vi stannade först vid Litsjöforsen som har ett vattenfall med ett ganska stort vattenflöde, det trista var att vi hade lite för bra väder denna dag. Faktum är att enligt prognos så var det den varmaste dagen den veckan samt att det var den enda utan nederbörd. Detta gjorde att vi hade det molnfritt och jag kunde inte få till en bild som jag kunde bearbeta med, ljuset var alldeles för hårt.

Det gick däremot bättre med Trappstegsforsen, som är en av Sveriges mest kända forsar, där ljuset låg bättre för att kunna få en bra bild. Däremot är det ganska klurigt att få till en bra vinkel som visar så mycket som möjligt av forsen. De flesta står på bron över forsen, men om ni har sett mina tidigare bilder på vattendrag så brukar jag föredra att vara så nära ”källan” som möjligt.

Innan vi kom fram till Stekenjokk så blev det ett sista stopp för fotografering, nämligen Marsliden. Detta massiva fjäll är otroligt mäktigt att titta på och det fanns till och med lite snö kvar på sina håll. Jag passade på att ta ett panorama som visar hela bergmassivet och ändå finns det två berg som inte kom med i bild.

Väl uppe på Stekenjokk tog vi en ordentlig paus och fikade. Vyerna där är helt otroliga och jag hittade ännu ett vattenfall med stora flöden som inte gick att fota, denna gång berodde det inte på solen utan det var en knepig plats som inte gick att få en bra vinkel för fotografering. Men vattnet var kallt och klart och det var nästan något magiskt över det. Stod man på rätt plats så var vattnet blåaktigt mellan allt det brusande skummet och var man än tittade som var man omringad av berg.
Ett berg som står ut från mängden är Sipmehke, vars högsta topp på 1400 m ö h befinner sig i Norge. Detta berg har fortfarande en hel del snö kvar på sig och vyn mot berget visar ett kargt landskap

Därefter blev det lite stopp längs vägen men inget att fota. Främst på grund av att stora delar av Stekenjokk ligger i ett fågelskyddsområde och man får inte gå ned från vägen förrän en bit in i juli, så vi planerar att åka tillbaka i augusti när man har lite mer frihet uppe på platån och kanske gå upp på något av bergen.

Vyerna längs vägen är helt otroliga, kontrasten mellan de gröna skogarna och snön uppe på bergen är oerhört vackert och man vill nästan stanna var femtionde meter och det hade gått, om vi hade haft en husbil. Men nu åkte vi i en bil och vi kunde inte stanna hur mycket som helst då vi hade ett viktigt stopp kvar att besöka.

Hällingsåfallet, ett unikt vattenfall där självaste fallet är 42 meter högt och rinner sedan vidare i en 800 meter lång kanjon, var vårt sista mål innan vi skulle äta mat och fara hemåt igen. Barnen var störtförtjusta i allt vi hade sett hittills, men vattenfallet var något de älskade. Ljudet, fukten, dofterna, allt som en bild inte kan förmedla var helt otroliga. Att gå ut på bron över självaste fallet gav en känsla av svindel och jag klarade inte riktigt av att gå över bron utan att känna en obekväm känsla i magen. Men otroligt var det.

Den enda nackdelen med Hällingsåfallet är att har man sett en bild så har man sett alla, på grund av den oerhört känsliga floran samt de extremt farliga stupen så finns det inte mycket utrymme till att ta en bra bild. Så denna vinkel är den vanligaste och i mitt försök så gjorde jag något annorlunda. Även om det inte direkt märks så är det ett panorama som du tittar på, den består av tre bilder i bredd för att kunna återge så mycket som möjligt av fallet, bergsväggarna och kanjonen i sig. Dessvärre fick jag inte med regnbågen som går att se i fallet om solen lyser ned i kanjonen.

Vi åt mat längre ned vid forsen och for sedan hemåt. Men innan vi ens hade kommit tillbaka på Vildmarksvägen igen, Hällingsåfallet är en avstickare, så fick jag syn på ett berg som jag bara var tvungen att fotografera och till sist hittade jag den ultimata platsen. Kalberget, eller det sovande lejonet som det också kallas, är ett berg som når 682 m ö h och har ett stort ”sår” på dess baksida som troligen har skapats genom sprickbildning.

Nöjda med vad vi både hade sett och åstadkommit så for vi hemåt i ett regnoväder och lämnade Vildmarksvägen bakom oss. En upplevelse vi sällan kommer glömma och till stor del kommer vi återuppleva den igen i augusti.

Vi började resan och den här bloggen med ett djur och vi avslutade det också med ett djur, en rävhona med diande valpar. En syn som inte är helt vanlig och trots att jag har fotat räv i tre år så är detta första gången som jag får se det och det blev till ett oförglömligt minne, ett minne som jag avslutar denna blogg med.

Föregående Ett år med Irix 11/4
Nästa Ett återbesök till Stekenjokk

Lämna en kommentar

Hoppsan, du råkade klicka på den andra musknappen! Bara att klicka igen så försvinner detta meddelande.