Vildmarksvägen

Vildmarksvägen

Tidigt en fredagsmorgon packade vi bilen och hela familjen åkte iväg på dagens äventyr, att fara längs med Vildmarksvägen och vandra uppe på Stekenjokk. Vildmarksvägen börjar strax utanför Vilhelmina och slutar i Strömsund, en sträcka på drygt 50 mil.

Vi åt vår (andra) frukost vid sjön Malgomaj och kunde blicka över en snudd på helt spegelblank sjö.

I sjön fanns en liten ö med träd och jag är oerhört svag för dessa och var tvungen att fånga den på bild.

Efter frukosten var det dags att besöka vårt första utflyktsmål, Stalonberget. Berget är beläget i Stalon och har en ”kör på egen risk” väg upp till toppen, som ger en milsvida utsikt. Fast egentligen heter berget inte Stalonberget, det heter Lill-Stalonberget för det finns också ett Stor-Stalonberget norr om Stalon. Men Lill-Stalonberget refereras oftast, något missvisande, till Stalonberget.

Utsikten kunde man dock inte klaga på.

Nu när jag skriver detta blogginlägg så inser jag att vi var aldrig uppe på toppen, vi kunde se en grusväg som fortsatte vidare från den lilla parkeringsplatsen vi befann oss på. En liten blunder av oss, helt klart. Men utsikten vi hade var ändå slående. Skillnaden i höjdmeter hade dock bara blivit blott 13 meter, men vad det ser ut som så hade vi kunnat se åt fler väderstreck än vad vi gjorde från den lilla parkeringen.

Vi stannade vare sig vid några vattenfall eller forsar i år, vi hade en plan och det var att vandra uppe på Stekenjokk platån. Dessutom var det oftast fullt vid parkeringsplatserna, vilket gjorde det i stort sett omöjligt att besöka dessa platser ändå.

Men innan vi kom fram till Stekenjokk så blev det ett stopp längs Kultsjön, efter Saxnäs, för att ta dessa två bilder på Stöken och Marsfjällen. Normalt sett brukar jag fota från självaste Saxnäs, men Kultsjön var inte blank och det är svårt att få bra bilder därifrån ifall sjön inte är det, men senare längs vägen blev sjön blank och jag stannade i en parkeringsficka och tog just dessa två bilder. 

Till skillnad från Stalon och Malgomaj så var det betydligt mindre moln här och de var nästintill obefintliga väl uppe på Stekenjokk.

Väl uppe på Stekenjokk tog jag detta panorama över Sipmehke. Från mig till kullen i förgrunden är cirka 1200 meter medan mellan kullen och självaste berget är fyra kilometer. I detta läge hade det varit kanon ifall någon hade vandrat på kullen för att ge mer perspektiv på hur pass stort och mäktigt Sipmehke verkligen är med sina drygt 1400 meter över havet.

Vi vandrade från vägen till sjön Raavrejaevrie och jag, min fru och barnen fick göra lite gruppsamarbeten med att ta sig över vattendragen för att barnen inte skulle få gå hem med dyngsura fötter. Det var roligt och uppskattades av alla, däremot var det ganska blåsigt och mycket mygg och andra insekter. På grund av blåsten blev det inga bilder uppe vid sjön, jag kunde inte hitta bra kompositioner och även om jag tyckte att de var bra på plats så har jag ändrat min åsikt ganska radikalt när jag nu sitter framför datorn.

Men helt tomhänt gick jag inte därifrån, bortsett från bilden på Sipmehke så fick jag även en bild på en ängspiplärka som samlade mat till sina ungar.

Efter att ha vandrat samt fikat på Stekenjokk så var det dags att fara hemåt igen, som jag nämnde tidigare så blev det inga stopp vid några vattenfall. Vare sig Gaustafallet eller Brakkåfallet hade några lediga parkeringsplatser och dessutom föredrar jag att fota dessa platser i stillhet, gärna helt ensam. 

Jag fick däremot en sista spegling innan vi lämnade Vildmarksvägen och det var vid Stor-Blåsjön med Rödfjället som speglades i sjön.

Vi hittade sen en mysig plats att äta mat, men det blev inga fler landskapsbilder och hemresan var tämligen händelselös.

Tills vi hade passerat Näsåker.

Längs vägen upptäckte vi en rävunge och jag saktade in och stannade bilen. Rävungen kom fram till bilen och tittade nyfiket och gick runt bilen. Jag passade då på att öppna dörren och då kom den tillbaka och jag lyckades fånga en närbild på den.

Jag klev helt ur bilen och satte mig ned bredvid bilen. Rävungen, som troligen aldrig hade varit i kontakt med människor tidigare, kom fram till mig för att lukta och var som närmast en meter ifrån mig. Jag tog inga bilder av det mötet, vare sig med kameran eller mobilen då jag vill hellre uppleva stunden direkt utan att ha något mellan oss. Rävungen trippade iväg en bit framför bilen och satte sig. 

Den satt stilla så pass länge att jag kunde ändra inställningarna för att motverka de höga ISO-talen och därmed få en skarpare bild utan brus. Jag var dock tvungen att vara så stilla som möjligt för att inte skrämma iväg rävungen. Resultatet blev denna söta bild på rävungen.

Alla i bilen, även barnen, fick se den oerhört fina och smått orädda rävungen och vi pratade mycket om den en längre stund.

Därefter blev det inga fler bilder och vi kom hem nöjda, men trötta. 

Nästa år planerar vi att besöka ett av vattenfallen som ligger en bit från Vildmarksvägen och vandra längs en annan led på Stekenjokk, något vi redan ser fram emot.

Föregående En morgon i Hummelviks naturreservat

Lämna en kommentar

Hoppsan, du råkade klicka på den andra musknappen! Bara att klicka igen så försvinner detta meddelande.