Skuleskogen och Slåttdalsskrevan
Slåttdalsskrevan
Vy från Slåttdalsberget
Padda
Väckarklockan ringde klockan fyra på morgonen och efter att ha gjort morgonens sysslor och förberedelser så var jag på plats vid Entré Nord till Skuleskogen.
Äntligen skulle jag tillbaka till Slåttdalsskrevan och ta nya bilder.
För denna utflykt tog jag med mig Canon M6 MKII, dels för att den är lättare och dels för att den är sensormässigt bättre än min Canon 7D MKII. Tillsammans med kameran hade jag med mig följande objektiv:
- Canon EF 16-35/4L IS USM
- Canon EF 100/2.8L Macro Is USM
- Irix 11/4
Eftersom jag inte hade 7D MKII med mig så uteslöt jag att ta med mig Canon EF 100-400/4.5-5.6L IS II USM eftersom den väger en hel del samt att jag planerade främst att fota landskap och inte fåglar och vilda djur.
Från Entré Nord är det cirka 4 km till skrevan, med en total höjdskillnad på cirka 210 meter, och även om de flesta föredrar att gå dit från Entré Syd så är vandringen från Entré Nord mer givande.
En anledning är Tärnättvattnen, som är några tjärnar som finns nedanför Slåttdalsberget och tidigt på morgonen speglar sig berget i vattnet och har man tur kan man även få se månen spegla sig i vattnet.
Vid denna plats kryllar det av små paddor som man kravlar sig runt bland rötter och stenar, man får helt enkelt vara på vakt när man går där. Med hjälp av M6 MKII tilt-bara skärm och makroobjektivet kunde jag ta bild på dessa när de väl stod stilla.
Makro är inte min starkaste sida inom fotografering, men för att vara en enkel exponering och den vinkeln jag valde så är jag nöjd med resultatet. Det blev med andra ord viltfotografering trots att jag inte planerade det.
Något annat helt oplanerat som dök upp var en huggorm som solbadade mitt på stigen. Den låg bland rötter och det var nästan i sista sekund som jag såg den.
Jag fotade den med samma objektiv som jag fotade paddan och jag stod på betryggande avstånd för att fota ormen. Bilden blev i efterhand beskuren ned till 12,5 MP från 32,5 MP. Hade jag mot förmodan haft min telezoom med mig så hade jag kunnat komma betydligt närmre bildmässigt.
Sen var jag äntligen på plats, klockan sju på morgonen och jag hade Slåttdalsskrevan helt för mig själv för minst en timme innan de tidigaste vandrarna började dyka upp. Vilket gav mig tid att hitta olika vinklar att fota från, som denna klassiska vy.
För att få ett bättre perspektiv av längden av väggarna i Slåttdalsskrevan använde jag mig av Irix 11/4 och fångade följande bild genom att stå nära ena bergsväggen.
Det är svårt att med bara bilder förmedla den 200 meter långa, 30 meter djupa och sju meter breda skrevan, även om jag i bilden ovan har försökt förmedla längden i den.
Därför tog jag en bild på mig själv med just Irix 11/4 monterad och ni få ursäkta lite för bristande kvalité i bilden, objektivet har manuell fokus och det är inte helt lätt att få det perfekt när man är själv. Dessutom är det en enkel exponering så himlen är som bortblåst. Men syftet med bilden är inte att vara fotografiskt perfekt utan den är till för att ge lite perspektiv på hur mäktig Slåttdalsskrevan är.
När jag var klar med att fota skrevan så begav mig upp på Slåttdalsberget för att äta frukost och blickade över följande vy.
Morgondiset ute till havs var ganska intensiv denna morgon och solen står fortfarande inte högt på himlen vid den här tiden i slutet av juli.
Efter frukosten begav jag mig tillbaka till Entré Nord, men gick ned mot Tärnättholmarna istället för att gå samma väg tillbaka. På vägen nedför berget gick jag genom en annan, ej namngiven, skreva och stannade för att ta bild. Värt att notera att det är inte himlen ni ser i bild utan havet.
Slåttdalsskrevan är känd för sin storlek, men är långt ifrån den enda skrevan som finns i Höga Kusten. Bara i Skuleskogens Nationalpark finns det ett flertal och var och vartannat berg längs kusten har en skreva. En del är bara en halvmeter breda och några få meter djupa medan andra är ett par meter breda och ett tiotal meter djupa. På Vårdkallberget finns det till exempel en skreva som är smalare än Slåttdalsskrevan men är hela 240 meter (uppmätt på lantmäteriets satellitbild), det vill säga att den är betydligt längre!
Väl nere på stigarna nedanför berget tog jag ytterligare en bild för att visa hur pass fina stigarna faktiskt är i Skuleskogen.
Det var helt klart värt att gå upp klockan fyra på morgonen för denna dag, mycket spännande att se i naturen och upptäckte även nya platser. Längtar redan tillbaka dit och ska bege mig dit senare i höst och ta nya bilder från några av de nya platserna som jag har upptäckt.
