När turbulensen äntligen lägger sig

Allt som krävdes var att min underbara fru skakade om mig ordentligt och frågade mig ifall jag inte ser vad tusan jag håller på med.

Därefter rasade min världsbild och även bilden av mig själv. 

Vad tusan håller jag på med?

Jag spenderade otaliga timmar på sociala medier och begav mig ut och fotograferade i timmar, inte för min egen skull utan för att tillfredsställa mina följare.

Allt detta trots att den viktigaste följaren är min fru och är den enda personen som jag behöver tillfredsställa med bilder och när hon säger ordet tavla så är det värt mer än tusen likes.

Hon såg något jag var blind för, något jag borde ha förstått.

Att jag blir deprimerad av sociala medier.

Nu pratar jag inte om vara ”smådeppad” som många skriver på sociala medier bara för att få andras uppmärksamhet, utan vi pratar om riktigt tung depression. Jag är ganska duktig på att dölja det för andra, men min fru läser mig som en öppen bok och hon ser det med en gång ifall jag mår bra eller dåligt.

Detta ledde till att jag tog det ena dumdristiga beslutet efter det andra, som att bege mig in i generativ artificiell intelligens. Jag bestämde mig för att skriva ett flertal artiklar i ämnet och även uppmärksamma det på Facebook genom att avslöja bilder som var AI genererade eller inte. Vad jag inte såg var att jag hade blivit beroende av att generera bilder och att avslöja bilderna. Samtidigt som jag fick en dopamin-kick av det jag gjorde så förlorade jag inspirationen inom fotograferandet och det blev helt enkelt lidande, men även min familj blev lidande.

Jag satt flertals timmar med att generera bilder i ett försök att skapa en bild som blev så verklighetstrogen som möjligt, där det var svårt att skilja mellan huruvida det var ett foto eller ej.

Mitt sinne var inte frisk.

Jag har inte direkt varit någon ängel heller under de senaste åren. Mitt fokus på likes gjorde att jag begav mig ut mer för att fånga fler bilder och förhoppningsvis få ”den där bilden” som alla kommer prata om. Min semester under 2021 fick mig ur de banorna, men ett år senare så var jag tillbaka igen. 

Jag fick hög feber och var sjuk, väldigt sjuk och kunde knappt gå utanför dörren på över en månad och det gjorde att jag kunde inte komma igång med träningen som jag hade påbörjat med samma år som jag besteg Borgahällan. Det tillsammans med att likes helt plötsligt dalade på Facebook gjorde att jag föll tillbaka i gamla spår och depressionen blev allt tyngre.

Därefter har jag bara tagit felaktiga beslut utan att involvera min fru, inte bara för att få en åsikt utan även stoppa mig från att ta de dåliga besluten jag tog.

Jag älskar min familj och de förtjänar bättre.

Jag har nu lämnat sociala medier samt fotoplattformar och det enda jag har kvar är Mastodon, som jag bara är aktiv på när jag väl har något att dela med mig. Jag har även satt en tidsgräns på 15 minuter för appen på mobilen och endast min på personliga laptop får jag ha tillgång till Mastodon (mina egna regler). 

Jag har även raderat i stort sett nästan all min musik då majoriteten var av deprimerande karaktär och har istället börjat bygga upp nya musiklistor med positiva budskap, som kärlek, att tro på sig själv och Gud.

Inget är som att lyssna på låtar som de som handlar om Gud.

Men det slutar inte där, jag har även påbörjat ett självhjälpsprogram för att komma på fötter igen och ut ur den dystra bubblan som har omgärdat mitt sinne och förgiftat mig.

Mer kreativitet och mindre depression samt färre bilder.

Nu när jag inte längre har en massa följare samt en algoritm att tillfredsställa så är jag äntligen fri, fri till att fota när jag själv vill och vad jag vill. Vill jag inte fota i mars för att det är en bedrövlig månad för min del så behöver jag inte göra det för att hålla mig relevant på sociala medier. Vill jag bara fota mindre strandpipare på sommaren så behöver jag inte bry mig om att bilderna går dåligt jämfört med bilderna på rävar.

Jag fotar för mig själv och för att ge min fru nya bilder att pryda väggarna med, likaså för barnen.

Jag har vid flertalet tillfällen skrivit på hemsidan om mitt tidigare mående, som att jag inte orkar fota, att jag är på väg att ge upp och så vidare. Alla de inläggen är nu raderade, likaså de textstycken med samma ämne som har funnits i andra blogginlägg.

Detta är något som sträcker sig flera år tillbaka och jag har bara inte tagit tag i det själv. Men min underbara fru, som läser betydligt mycket mer om psykologi än vad jag gör, skakade om mig i mina grundvalar och fick mig att inse att jag är på väg utför ett stup om jag inte vänder riktningen i tid.

Jag har henne att tacka för allt i mitt liv. Det är på grund av henne som jag är en naturfotograf idag och det är hon som får mig att le i mina mörkaste stunder. Hon är min ledstjärna, min ängel och mitt allt.

Nu när jag blickar framåt, ser jag mig själv med min fru vid min sida ute i naturen och vi njuter av vad den bjuder på, vi fotar tillsammans och jag fotar henne. 

Bara att tänka mig tillsammans med min familj ute i naturen värmer mig och ger mig ett leende på läpparna.

Att lämna majoriteten av alla sociala medier är det bästa jag har gjort och en månad in i självhjälpsprogrammet så känner jag ett hopp, en framtid och det tunga sinnet börjar rinna av som vatten.

Till min älskade hustru, tack för att du finns och att du skakade om mig.

Föregående Året 2024

Lämna en kommentar

Hoppsan, du råkade klicka på den andra musknappen! Bara att klicka igen så försvinner detta meddelande.