Min bestigning av Borgahällan
Avasjön
Korpån
Vy från Borgahällan
Vägen till Borgafjäll
Kvart i sex på morgonen backade jag ut från min utfart och styrde bilen västerut. Jag hade ett mål, att stå på 1150 meter över havet och skåda över hela landskapet nedanför. Berget jag hade i sikte var Borgahällan.
Jag hade planerat i ett helt år inför detta. I fjol när jag besökte Borgafjäll var jag varken redo fysiskt eller mentalt för att bege mig upp på hällan. Men i år har jag tränat, främst kondition, för att orka med strapatsen upp på berget med en fullpackad kameraväska på ryggen.
Under de 30 milen som det är till Borgafjäll, så hade jag ett inplanerat stopp. Nämligen Ångermannaälven utanför Gafsele och den platsen gjorde mig inte besviken.
Den spegelblanka viken och de små älvorna som dansade över vattnet tillsammans med solljuset förgyllde den tidiga morgonen.
Nu var det bara att fara vidare mot min destination.
Mitt nästa stopp var vid Ormsjön, som delvis låg blank. först gick jag och tittade ifall det var en plats värd att fotografera och jag gick tillbaka till bilen för att hämta kameran. Dessvärre hann vattnet få en hel del krusningar och var inte alls lika spegelblank längre. Men när jag ändå stod där så tog jag några bilder och blev rätt nöjd med resultatet.
Därefter blev det inga fler stopp längs vägen, förutom för att äta frukost förstås.
Väl framme i Borgafjäll passade jag på att ta en bild på Borgahällan innan jag började min vandring upp på den.
Detta är mitt favoritperspektiv av Borgahällan för att det visar berget dels i profil men också hur pass mäktigt berget är i jämförelse med den lilla ön som är i bild. Det perspektivet kan vara svårt att fånga ifall man inte har något annat i bild att jämföra med.
Det var också nu som nervositeten kickade in, kommer jag klara av att ta mig upp till toppen? För det är brant, det är högt och det ser ut som en tuff utmaning med tanke på kameraväskan jag ska ha med mig.
Vägen till toppen
Jag parkerade bilen nedanför berget, gick längs en smal grusväg och vek sedan av in på leden in i skogen och upp på berget. Det var mycket grönska, höga växter, mycket träd och det fanns inte mycket för mig att fota under den första biten av leden.
Men sen kom jag ut ovanför skogen och vilken vy! Jag lyckades avvika från leden och fångade landskapet med bäcken i bild.
Jag begav mig tillbaka på leden igen och fångade detta panorama en bit längre upp. Min färd började vid dammen (Borgasjön) och jag hade kommit en bra bit, men än var det långt kvar. Till höger i bild ser vi också Borgahällans sluttningar.
Det blev inga fler bilder på vägen upp, jag var målmedveten och jag såg hur tiden började rinna iväg lite. Med några få pauser så tog jag mig till sist upp på toppen.
På toppen av hällan
Väl uppe på toppen möttes jag av ett milsvida landskap.
En vy jag verkligen gillade var den över Avasjön med Gubbsjöklumpen i bakgrunden.
Jag bytte objektiv för att komma närmare och fångade en bild som liknar ett flygfoto över sjön.
Jag vandrade runt på toppen av borgahällan och kom till en vy som jag först inte var beredd på. Eftersom man kan se denna klyfta från marken så borde man inse att den är rätt stor uppe på berget, men det är oerhört svårt att realisera storleken på något när man står nere på marken i jämförelse med hur pass stort det faktiskt är.
Jag tordes inte gå nära kanten, för även om jag inte direkt är höjdrädd så var det bra otäckt att försöka titta nedför klyftan. Den är gigantisk och jag var något rädd att den starka vinden skulle få stativet att välta och skicka kameran utför stupet.
Det började bli dags att bege sig ned igen, klockan tickade på och jag behövde se till att komma ned så jag kom hem till midnatt.
Jag tog en sista bild med vindskyddet till vänster, stupet till höger och Norra Borgafjällen i fjärran.
Färden ned
Jag hann inte långt på färden ned innan jag stannade och tog en bild över landskapet.
Många av de vyer som jag såg på vägen upp kände jag att de kunde tas på vägen ned. Bland annat detta stora stenblock. Jag testade att fota med 100 mm makroobjektivet som jag hade med mig för att ”pressa” ihop förgrunden med bakgrunden och ge ett annat prespektiv och en uppfattning att något är stort, likt med bilden på Borgahällan.
Innan jag följde leden nedför sluttningen, tog jag en sista bild över landskapet med Borgasjön, Avasjön och Gubbsjöklumpen liggandes efter varandra.
På vägen ned följde jag leden hela vägen, men precis innan jag kom in i skogen igen så tog jag en sista bild på Borgahällan.
Vägen hem
Innan jag satte mig i bilen hade jag tagit på mig badbyxorna för att ta ett svalkande dopp i Borgasjön, men lite av den badkruka man är så var det alldeles för kallt för mig och det var bara 16 grader i luften. Lösningen blev att gå ut en bit och kasta vatten på mig själv tills jag tyckte att jag var blöt nog, torkade av mig och tog på mig rena kläder. Även om jag inte fick doppa mig helt så var det skönt.
På vägen hem tog jag en sista bild från fjällen, Korpån med Gubbsjöklumpen i bakgrunden.
Därefter hittade jag en rastplats för att äta och sen var det gott som raka spåret hem.
Detta har varit en enastående dag med många bilder och en otrolig upplevelse av att bestiga ett berg i fjällen och just Borgahällan. Träningen som jag hade hållit på med under året hade gett resultat, konditionsmässigt var det inga problem att bege sig upp eller ned för berget. Benen å andra sidan var lite skakiga på nedvägen, det hade inte skadat ifall jag hade tränat dem mer.
Om jag återvänder tillbaka till Borgafjäll nästa år låter jag vara osagt, men det lär ta ett tag innan jag bestiger Borgahällan igen. Det finns så många andra leder och berg som man kan bege sig upp på i området. Men så länge jag bara gör detta över dagen så är jag ganska begränsad i hur långt jag kan gå.
Dessutom hade jag enorm tur med vädret. Det hade varit ostabilt väder veckan innan jag åkte och veckan efter skulle det vara ostadigt igen. Faktum är att jag trodde inte att jag skulle få fara iväg till Borgafjäll just på grund av det ostadiga vädret. Det är också det som gör det svårt med att boka in övernattning i Borgafjäll för såna här turer då man är så beroende av vädret för att kunna få så bra bilder som möjligt.
Jag kom till sist hem strax efter midnatt, något trött men glad och fortfarande lite upprymd från att ha bestigit Borgahällan.
