Historien om rävhonan
Detta har varit ett svårt inlägg att publicera, inte på grund av känslor eller brist på idéer, utan på grund av att var hon befinner sig idag.
Ni förstår, när jag träffade denna rävhona för två år sedan så lyckades jag fånga en enda bild som var lite utöver det vanliga. Hon verkade tillsynes orädd och jag vet att rävar som befinner sig i närheten av människor ser inte alltid oss som ett hot, men de kan bli osäkra och sticka iväg om man kommer för nära. Detta hände mig när jag bodde i Umeå och jag lyckades komma så nära som ett par meter ifrån en lokal räv när jag cyklade till jobbet.
Trots den vetskapen så lyckades ta mig ganska nära henne och fångade ögonblicket där hennes kropp var i rörelse – utom huvudet. En bild som verkligen byggde på tur.
Ett år gick och jag lyckades hitta igen henne och något magiskt hände, hon gick fram till mig och luktade på mig, jag vann hennes förtroende och resten är historia.
Även om jag vann hennes förtroende så var jag ändå övertygad över att denna tös endast var orädd för människor på ett naturligt sätt, det vill säga genom att hon befann sig nära samhällen och människor, precis som med den lokala räven i Umeå.
Den övertygelsen dog dock under midsommarhelgen i år då jag äntligen hittade igen henne och tog följande bild:
Som ni kan se i bilden så har hon korv och lite annat i munnen. Hon har blivit matad och det visar sig efteråt att detta har pågått under en längre tid, inte bara under detta år utan även tidigare år, dock inte i samma utsträckning. Hon var alltså inte bara orädd för människor, hon var halvtam och hon är det i den utsträckningen att hon är svår att jaga iväg från ens tomt. Jag bad folk att sluta mata henne eftersom det är hennes ungar hon matar med denna föda och risken är att ungarna inte kommer lära sig att jaga ordentligt samt att de själva riskerar också att bli orädda för människor.
Förvisso så kan det vara trevligt att få se en räv på nära håll, men jag vet inte riktigt att den personen som fick se rävhonan inne i sitt hus tyckte att det var så trevligt. Inte heller småbarnsfamiljer som är ute på tomten och helt plötsligt får en närgående räv som är svår att jaga bort. Rävar är förvisso ett ofarligt rovdjur för oss, men de kan ställa till enorm skada och de är trots allt ett rovdjur och har man ett litet barn som leker på en filt ute så vill man inte att en räv ska komma nära den. Dessutom så fick en hönsgård stryka med denna sommar och det är precis den rävhonan, som jag har fotat i tre år nu, som är den skyldige. Eftersom hon haltar på ena tassen och är den enda i området som gör det så är det lätt att känna igen henne, även när hon har en höna i munnen.
Men tillbaka till rävhonan och årets första möte med henne.
Det tog bara fem minuter så kom hon fram till mig, luktade på mig och helt plötsligt hade jag min ena hand mot hennes framtänder. Detta är ett beteende hon började med förra året och det är att nafsa på mig, hos hundar och katter är det ett sätt att visa tillit och att man tycker om en. Så som jag tolkade det så kände hon igen mig från förra sommaren och att jag fortfarande har hennes tillit. Hon har vid flera tillfällen efteråt tryckt hennes nos mot mig varje gång hon har sett mig.
Trots att jag äntligen hade hittat igen henne så jag var både glad och ledsen, eller snarare sagt förbannad på de som matade henne. De personer som gör det tror att de gör henne en tjänst, att de gör nytta. Men problemet är att det är missriktad omsorg som gör att hon kommer allt närmare människor och börjar leta föda bland soporna. Historierna är många och det gjorde att folk började anmäla henne till Länsstyrelsen. Detta vet jag tack vare kontakter. Men så länge hon hade valpar så finns det ingen jägare som tar henne, utan det var tidigast i augusti när rävjakten började som man kunde plocka bort henne.
Tills dess bestämde jag mig att jag skulle studera och se ifall ungarna tog efter henne och blev orädda för människor och vid varje tillfälle så fotade jag främst ungarna, men ibland var även hon med i bild.
Det var som om musten hade gått ut ur mig, det var inte riktigt lika spännande eller roligt att fota henne för jag visste att hon var inte så vild som jag ville tro att hon var. Dessutom, så valde hon att ha grytet i utkanten av samhället, vilket gjorde att hon på några få minuter var inne i centrum och sökte föda. Det gjorde att det var svårt att fota henne i mer naturliga miljöer.
Hon gjorde ändå sitt bästa för att ta hand om den stora kullen hon hade fått och även om födan bestod till stor del av korv och annat onyttigt så verkade de överleva den första tiden.
Sen kom augusti.
Inget hände.
Trots att hon hade blivit anmäld ett flertal gånger och att hon ställde till stor skada för bönder och privatpersoner så blev hon aldrig skjuten. Ett problem med att en räv befinner sig så pass nära ett samhälle är att du kan inte skjuta räven hursomhelst, utan du måste ta hänsyn till de som bor där. Och som om det inte vore det enda som försvårar det hela, rävhonan förflyttar sig en hel del efter att ungarna är stora nog för att klara sig själva och hon går sällan till en och samma plats hela tiden utan hon håller sig till ett område som jag har uppskattat till att vara mellan 10 till 15 kvadratkilometer stort utifrån de observationer som har gjorts. Det är en väldigt mycket yta med flera byar som gör det svårt att kunna ta henne.
Senast hon sågs var under Allhelgonahelgen och hon verkade frisk och välmående.
Så även om jag trodde att detta skulle bli min sista sommar med henne så lever hon ändå trots alla odds. Om jag kommer få se henne under vintern eller inte, vet ingen. Men en sak vet jag och det är att hon är en envis överlevare som tar till sig alla medel för att kämpa vidare och det skulle inte förvåna mig om hon kommer fram och nafsar mig även nästa sommar.
