Fotoåret 2020

2020… det finns inte mycket positivt man kan säga om detta år.

Första två månaderna var väl ganska bra, men sen gick det bara utför och dessvärre har det påverkat mig som naturfotograf.

Trots den stora sorgen av många förlorade, nära och kära och människor omtyckta av folket så är jag ändå rätt tacksam över att vi inte låste ned vårt land som i resten av världen. Jag vill inte starta en politiskt debatt om huruvida det var rätt eller fel, för det är så många andra saker som leder upp till den situationen vi har idag. Jag vill inte heller vara egoistisk och säga att jag fick möjligheten att fara ut i naturen medan naturfotografer i resten av världen fick sitta inne som inlåsta djur på ett zoo.

Mycket varför jag fotar har med min personlighet att göra, för att jag ska må bra så behöver jag två saker. Ett, att vara kreativ och två, att befinna mig i naturen. Jag har därför förståelse för de därute som inte mår bra på grund av den situationen vi har idag, oavsett total nedstängning eller begränsningar i samhället – för jag är en del av den statistiken, den som troligen aldrig kommer att räknas och som i sig kommer att kräva sina offer.

Jag försöker dock vara positiv i en värld fylld av mörker och försöker verkligen hitta ett ljus. På sätt och viss så känns det ibland som om jag har gjort det för var och en som följer mig, att dela med mig en bild som lyfter upp lite i ens dystra vardag som är fylld med negativa siffror och information hit och dit, att man inte vet vad som riktigt gäller längre.

Jag tänker därför börja med en bild som leder till ljuset, en bild som egentligen togs i slutet av december 2019, men som aldrig kom med på Fotoåret 2019. Därför publicerar jag den här för detta år.
Bilden föreställer en å i Nätra Fjällskog och är tagen precis vid soluppgången, som är till höger om granarna. Bilden har ett speciellt djup och har gjort sig väldigt väl som utskrift.

Vinter ån

En annan bild där ljuset har stor betydelse är följande gryning som jag fotade på Västanåhöjden i Nätra Fjällskog. Med sina snötyngda granar och den meterdjupa snön så påminner det verkligen om ett fjällandskap. En otrolig vy som möter den som tar sig upp på toppen med skidor.

Något som jag har hört i folkmun är ”det vita guldet” och jag har länge tänkt på att det måste ha något med skidturismen att göra.

Jag hade fel, för på vägen ned från Västanåhöjden så fick jag se det med mina egna ögon, det vita guldet. När solens första strålar träffar de snötyngda träden så lyser de upp i en guldliknande nyans som faktiskt var oerhört svår att fotografera och framförallt att få till i efterhand. Dels så blåste det en del på vägen nedför berget, men också för att det var så lätt att få ett resultat där du tappade alla detaljer i de upplysta träden eller att trädet i förgrunden blev för mörkt. Men ack så vackert det vita guldet är.

Ett ljus i mörkret är ju fullmånen och stjärnorna under en stjärnklar natt. Följande bild är tagen vid Nylandsruten i Skuleskogens Nationalpark och jag minns att det var -15 grader ute. Kallt men ändå uppfriskande. I bild ser vi också stjärnbilden Orion.

Sen hände det mest otroliga som jag inte trodde kunde vara sant, jag blev tipsad av en person om att det fanns en lappuggla utanför Örnsköldsvik. Jag begav mig dit en eftermiddag och där satt den, ståtligt och vacker. Det blev flera tillfällen som jag, och många andra, fick fota denna vackra uggla och till sist fick jag bilden som jag hade velat ha ända från början – en närbild.

Därefter kom pandemin och de nya begränsningarna, att inte längre få röra sig fritt och jag blev tvungen att arbeta hemifrån. Med det så blev man begränsad i vad man kunde fotografera, då många bilder jag tar är till och från jobbet. Men, det fanns en liten fördel med att jobba hemifrån.
Alla flyttfåglar började nämligen komma tillbaka och för varje dag som gick så fick vår fågelmatning allt fler nya besökare. En dag, då kom en oerhört speciell fågel som besökte vår fågelmatning, stenknäcken. En fågel som inte är direkt vanlig i Ångermanland och jag lyckades just öppna köksfönstret så pass mycket att jag kunde ta bild utan att skrämma iväg fågeln.

Pandemin gjorde att jag inte begav mig så långt hemifrån. Jag besökte dock en plats i närheten där det finns mycket sjöfågel och mitt upp i alltihopa så gick jag in i skogen och såg en död gran som hade fallit omkull. På den satt en kotte som vägrade släppa taget, envist höll den sig kvar. Att inte ge upp är nog kanske det viktigaste idag.

Det var egentligen först mot sommaren, när smittan började gå ner och restriktionerna började att lättas, som jag faktiskt började bege mig ut lite mer och fara efter skogsvägarna och låta kreativiteten flöda och fantisera lite. En kväll efter skymningen hittade jag ett motiv som hade kunnat varit taget ur John Bauers värld – en trollskog.

Sen när restriktionerna väl hade lättats, då gick det bara utför för mig. När befolkningen äntligen fick bege sig ut och ha hemester, inget Magaluf här inte, då satt jag mestadels hemma och kände mig besvärad. Höga Kusten och Stekenjokk blev de nya turistparadisen, Skuleskogens Nationalpark var det bara att glömma att besöka. Det fanns ju folk där nästan dygnet runt och parkeringarna var alltid fulla. Likaså Stekenjokk, även i augusti, inte en enda parkering var ledig och alla vanliga turistmål längs Vildmarksvägen var bara att glömma. Det var folk överallt. Jag har inge emot att folk besöker naturen, snarare tvärtom så länge de inte förstör. Men detta var för mycket.

Så för mig så blev det inte så mycket speciella bilder under sommaren, trots ett besök i Åre och Stekenjokk. När det är så mycket folk och risken för smitta fortfarande finns, då håller jag mig så långt borta som möjligt.

Men något som jag däremot vill vara så nära som möjligt är rävar. Jag lyckades hitta en ny rävfamilj och denna bild från höjdpunkten när rävmodern leker med sin unge värmer mig varje gång jag ser den. De är i sin egen lilla värld, ovetande om vad som händer runtomkring dem. De visste inte ens att jag gömde mig bakom en buske bara några meter ifrån dem. Detta är nog en av de mest glädjefyllda stunderna det här året.

Sen kom hösten och pandemins återtåg. Jag har försökt hålla ljuset uppe i denna bloggpost om detta år och därför kommer jag också avsluta med en bild på ett ljus som jag inte har sett på länge, ett ljus som har en förmåga att dansa över himlavalvet. Aurora har nämligen också sitt återtåg. Vi är nämligen redan ett år in i den 25:e solcykeln och framöver så kommer vi bara få se allt kraftigare norrsken tills vi når höjdpunkten runt 2024/2025.

Det här året har haft sina små ljuspunkter, dessvärre inte så många som man kunde ha önskat. Vemodigt sitter jag här och funderar på om man ska skita i det hela, ge upp och bara låta allt va för det ser så dystert ut just nu. Men, för varje bild jag publicerar för alla de som inte har samma möjlighet att bege sig ut i naturen, är ett litet ljus i vardagen. Vi kommer ta oss igenom detta, vi får hålla fast i det vi har och försöka se ljuset i mörkret.

Föregående Stockholmsgatorna i höstfärger
Nästa Året 2021

Lämna en kommentar

Hoppsan, du råkade klicka på den andra musknappen! Bara att klicka igen så försvinner detta meddelande.