Ett återbesök till Stekenjokk
Litsjöforsen
Sipmehke
Brakkåfallet
Ännu en gång steg man upp tidigt och tog med hela familjen på en resa inåt landet och norrut. Den femte augusti blev ett återbesök till Vildmarksvägen och Stekenjokk och denna gång fanns det andra besöksmål att skåda och fota.
Första stoppet blev Litsjöforsen som ligger mellan Stalon och Trappstegsforsen och är en fors som är cirka 700 meter lång och tillhör en av de längre forsarna som finns längs Vildmarksvägen. Trappstegsforsen till exempel är ungefär 350 meter lång. Vi har besökt forsen två gånger tidigare och varje gång så har det varit svårt att få till en bra bild på vattenfallet som finns där och sist vi var där så var det alldeles för starkt solljus som gjorde det omöjligt att få en bra balans i bilden. Men denna gång så var det betydligt mycket mer moln på himlen och jag passade på när fallet låg i skugga och resultatet ser ni här nedan.
Det bästa jag vet med den här platsen är att ju längre tid man spenderar där, desto fler motiv hittar man och jag skulle kunna spendera en timme där utan problem och komma därifrån med ett dussin bilder och även om kvalité är viktigare än kvantitet så finns det oerhört mycket där man kan fota och ingen bild skulle vara en annan lik. En bild som jag även tog var denna där jag har Stallberget samt Björnskalet upplyst i bakgrunden.
Nästa stopp blev Stekenjokk och närmare bestämt ett av bergen där, Stihke, som vi bestämde oss för att bestiga. Toppen som vi tog oss upp till når 980 m ö h och även om det låter jättemycket så är det bara 180 meter i höjdskillnad gentemot parkeringen som ligger nedanför, men det finns ändå en enorm bedrift i det hela. Inte bara att mina barn (sex och fem år) lyckades ta sig upp för hela den biten utan problem, min fru lyckades också.
Det är tyvärr så att hon har ett flertal reumatiska sjukdomar och läkarna har i princip sagt att en prestation som denna är omöjlig för henne, hon motbevisade det och hon blev så glad när hon nådde toppen och jag är riktigt stolt över henne. Nästa gång vi besöker Stekenjokkplatån så blir det att bestiga ett annat berg för att pusha det lite till för varje gång. Hennes mål är att bestiga Kebnekaise och detta är en bra start. Men tillbaka till Stihke så var vyn ganska storslagen där uppifrån.
Först har vi vyn över Dåaranjaevrieh där vi ser Saxfjället till vänster i bild och Rainesfjellet i Norge i bakgrunden med Rainesklumpen som högsta punkt.
Man ser självklart Sipmehke därifrån.
Jag passade också på att ta en bild på självaste vildmarksvägen så man får en känsla av hur stor och mäktig platån faktiskt är.
När vi väl kom ned igen så blev det en ordentlig fika innan vi for vidare och nästa stopp blev vid Gaustafallet som ligger alldeles intill vägen när man åker från Stekenjokk mot Gäddede. Det som är speciellt med detta fall är det blåa vattnet, det ni ser i bilden är precis så som vattnet såg ut där. Att ta sig ned till platsen jag fotade ifrån är inte helt riskfritt, men klarar man det med skinnet i behåll så är det helt klart värt det.
Vattenfallet består av två större fall och rinner genom en djup kanjon av skiffersten med urgröpta stengrytor och jag kunde inte lämna platsen utan att ta bild på den speciella kanjonen och det blåa vattnet.
Som sista stopp fick det bli det nedre Brakkåfallet som är känd för det oerhört klara vattnet och vattnet som faller ned längs bergsväggarna, en väldigt speciell plats som rekommenderas för alla att besöka.
Detta blev det sista stoppet, tanken var att fota Blåsjön men dessvärre så var den inte blank och kunde därmed inte få den typen av bild som jag ville ha på den sjön. Är den spegelblank och klart väder så förstår man varför den heter Blåsjön.
Istället blev det att äta mat vid en rastplats och vi for hem igen och kom hem efter 16 timmar och 53 minuter. Den här typen av resor tar lite på en men är helt klart värt det och vi diskuterade en hel del om att man skulle införskaffa sig en husbil så att man kunde sova över i Stekenjokk och ha möjlighet till att fota Gaustafallet vid bättre tid på dygnet med bättre ljus samt ha mer tid till att bestiga berg och fota mindre vattendrag också. Men någon husbil lär inte bli än på ett tag, men däremot så kommer vi åka tillbaka till Stekenjokk nästa sommar runt samma tid då stora delar av området är inom ett fågelskyddsområde fram tills nästan mitten av juli. Det bästa med att åka längs Vildmarksvägen är att våra barn älskar Stekenjokk och de längtar redan efter att få åka tillbaka dit.
Men innan jag avslutar detta blogginlägg så kanske ni har märkt att det blev inget vilt på bild denna gång, trots att det är cirka 90 mil vi åker. Jag hade faktiskt en möjlighet till att fota en älg och jag bad barnen att vara tysta, stängde av stereon och ställde bilen tillrätta. Just när man skulle ta fram kameran, som alltid ligger redo i baksätet med 100-400 mm monterad, så får min fru syn på älgen och utbrister ”jävlar” och det var den älgen det. Nästa gång, se till att frun är tyst först och sen barnen.
Trots det, så fick jag mig en liten överraskning i mörkret på vägen hem, en jorduggla som var ute och jagade längs vägen och är här upplyst av bilens strålkastare. Detta är första gången som jag lyckas fota en uggla och alla i bilen var helspända och knäpptysta, inklusive min fru, och tittade på ugglan som satt där och spanade. Helt klart ett bra slut på en underbar dag med familjen.
