En otrolig sommar med rävarna
Att fota räv är något som alltig ger mig ett varmt leende inombords, det är ett vackert djur med lite mystik över sig – för de är ju ett hunddjur men med kattögon och en enorm svans.
I början juni fick jag möjligheten att träffa en rävfamilj, som jag beskriver mer ingående här, och jag kunde aldrig drömma om vad det skulle leda till.
Som jag nämner i det föregående blogginlägget så var rävhonan (mamman) halt och jag visste inte då om det var pemanent eller inte. Men med tiden som gick och de gånger jag såg henne så verkade det vara pemanent och dessutom ganska allvarlig sådan. Hon kunde inte stödja på sin ena framtass och jag insåg då att hur ska hon klara av att föda upp tre valpar när hon kommer få svårigheter att jaga med den tassen? Jag ville hjälpa henne genom att stödmata, men hur? Hur kan jag garantera att det är hon som tar maten när det finns katter, rovfåglar och andra djur som också kan ta det.
Men en morgon när jag åkte till jobbet så fann jag henne tillsammans med en av sina ungar på en nyslagen äng, ungen håller utkik medan hon tvättar sig.
Jag fotade först på ett längre avstånd och gick lite närmre, tog nya bilder, gick lite närmre och tog fler bilder och så vidare. Till sist ville inte rävungen vara med längre och sprang nedför slänten. Vad som hände därefter är nog det mest overkliga som har hänt mig, rävhonan tittar upp. Ställer sig upp. Hon går sedan mot mig. Helt förstummad blev jag och lyckades inte ta en enda bra bild på henne när hon går mot mig, inte ens med mobilen. Hon gick hela vägen fram till mig och luktade på mig samt mobilen. Ett helt varv gick hon runt mig innan hon ställde sig en liten bit ifrån mig. Först då lyckades jag ta en bild.
Jag har aldrig varit så nära en räv förut och ännu mindre haft den möjligheten till att ta en sån bild som ovan utan att beskära den.
Vad som hände var att jag fick hennes förtroende och i samma sekund så visste jag exakt hur jag kunde hjälpa henne och ungarna. Jag köpte rå fläskkarré på 2,5 kg och delade upp det i stora portioner, som jag sen delade upp i mindre bitar, och lade det i fryspåsar. Samma kväll, som hon hade gått fram till mig, sökte jag efter henne och hittade henne på samma plats som tidigare under dagen.
Hon kom direkt fram till mig och först då gav jag henne köttbitarna genom att släppa dem på marken. Hon tog ett flertal och gick mot grytet gnyende. Först förstod jag inte varför hon gnydde, men med tiden så insåg jag att det var hennes sätt (rävars sätt) att säga att ”maten är klar”. På så vis kan hon kalla till sig ungarna trots att hon har munnen full med sorkar eller i det här fallet – köttbitar.
På vägen mot grytet hitta hon en skogsmus, hon släppte alla bitarna och tog musen. Inte nog med att hon redan hade fullt i munnen med köttbitar, nu skulle hon ha en skogsmus också.
Första veckan gjorde jag två besök och därefter bara en gång i veckan i nästan en månads tid.
Under min andra matning så gömde jag mig eftersom jag hittade en av ungarna i en skogsdunge och jag väntade på att denne skulle komma fram. Men istället kom rävhonan med en unge och när hon fick syn på mig så kom hon direkt fram till mig. Rävungen var inte lika pigg på att komma så nära som sin mor, men kom ändå rätt nära.
Vad jag fick se då var något speciellt. När jag hade gett några bitar till honan, återigen så släpper jag först på marken och hon tar dem, så gav hon dem till rävungen som hade följt med henne. Denne sprang då iväg med bitarna till grytet och rävungen som jag hade väntat på sprang direkt efter. Honan kom sedan tillbaka till mig för att hämta resterande bitar och gick sedan mot ett annat håll där den tredje rävungen säkerligen befann sig. Att få se och uppleva det samspelet mellan en rävmoder och dess unge är något som få har förunnat.
Tiden gick och rävungarna blev bara större och ibland hittade man dem lekandes ute på ängen och ibland så hittade man en av dem sittandes inne i en skogsdunge.
Att fota deras moder var inte längre en utmaning, men ungarna å andra sidan var fortfarande väldigt svåra att få bra bilder på. Hade man tur så kunde man få totalt fem bilder på dem innan de var borta.
Sista gången som rävungarna var närvarande vid stödmatningen så lyckades jag få en ordentlig bild på en av ungarna och hade jag stannat lite längre så hade jag säkerligen fått lite fler. Men för mig är det viktigt att de inte vänjer sig alltför mycket vid människor, det är nämligen bra om de är skygga och håller sig på avstånd.
Under de första stödmatningarna så tog jag inte så många bilder på rävhonan, utan det var främst mot slutet och det var för att fånga hennes personlighet. Följande bild tog jag då hon lyckades bara ta med sig några bitar och kom tillbaka för att hämta resten. Medan hon gick till grytet så gick jag iväg en bit, lade mig ned i gräset och fångade just denna ”jaktbild” av henne.
Hon ser nästan farlig ut och hon håller en bra ögonkontakt med mig, men tro mig – hon är lika snäll som hon är vacker.
Vid sista matningen så passade jag på att fånga ännu mer av hennes personlighet och lyckades ta följande bild som jag anser vara en av de absolut bästa bilderna på henne.
Bilden togs tidigt på morgonen i motljus och även här så ligger jag nästan ned och eftersom jag kan komma henne nära så är brännvidden oftast långt under 400 mm på mitt Canon 100-400 mm objektiv.
Detta var mitt sista möte med henne och jag valde att låta henne och ungarna vara. Dels för att de var så pass stora att de borde börja klara sig på egen hand samt att rävhonan inte ska bli beroende av att jag kommer en gång i veckan.
Två veckor gick och jag såg inte skymten av henne. Men en kväll så såg jag henne springandes, inte galopperande, men springandes och dessutom på asfalt. Hon har aldrig tidigare kunnat stödja hennes skadade tass på hårt underlag och helt plötsligt så sprang hon där.
Några dagar senare fick jag bilder skickade till mig där en bilist hade mött henne på vägen och hon var i full färd med att släpa ett rådjurskid över vägen. Hon som var så pass skadad i tassen kunde helt plötsligt både springa och fälla rådjurskid! Hon hade med andra ord blivit betydligt bättre i tassen och även om hon haltar lätt så verkar det inte vara en så pass allvarlig och permanent skada som jag trodde från början. Jag kan ha överdrivit hennes tillstånd en smula på min Facebooksida, men jag visste inte bättre och då trode jag inte heller att hon skulle överleva den kommande vintern. Nu är förutsättningarna betydligt bättre och jag förväntar mig att få spendera ytterligare en sommar med henne.
Rävungarna har blivit riktigt stora och de ser ut att jaga och klara sig på egen hand nu och kommer snart bege sig ut på egna äventyr, skapa egna revir och få egna rävungar i framtiden.
Men det tar inte slut där. Efter tre veckors sökande så hittade jag henne igen och jag har fortfarande hennes förtroende. Lite smått besviken över att jag inte hade mat med mig så lade hon sig i det höga gräset och gav mig utomordentliga möjligheter att fånga henne på bild.
Denna bild togs direkt efter att hon hade tvättat sig och vilken skillnad det är på henne. Hennes svans är tjock och yvig samt att hon har lagt på sig lite. Hon är inte längre lika mager som hon var tidigare utan såg riktigt välmående ut.
Hennes päls har som en helt annan lyster än tidigare och jag är så glad över att hon mår bättre och att tassen också är bra, lite hälta förvisso men betydligt bättre än tidigare under sommaren.
Tack vare henne så har jag också utvecklats som fotograf då jag har haft möjligheten att kunna fota henne ur olika perspektiv och framförallt på hennes nivå. Det viktigaste är att fånga ögonen och att skärpan är som störst på dem.
Nu hoppas jag att jag får möjligheten att fota henne i snö och sen att jag få en sommar till med henne och vem vet, det kanske blir en kull till.
