En fantastisk rävsommar
En fantastisk rävsommar
Denna berättelse om årets rävfamilj börjar tidigt, ovanligt tidigt.
Det hela började en kväll i slutet av april, när snön fortfarande fanns kvar på sina håll, som jag fick syn på en räv som tittade tillbaka på mig. Detta var bara början på vad som skulle en fantastisk sommar med henne och hennes ungar.
Maj kom och snön försvann. Jag såg henne alltmer när hon var ute och jagade om kvällarna och en kväll for jag ut i hopp om att fånga henne på bild.
Jag satt bakom några träd i min lövdräkt, i väntat på att hon skulle dyka upp. Efter en lång väntan kom hon vandrandes över åkern.
Hon kom all närmare mig medan jag satt där tyst bakom ett träd och tog bilder. Efter en stund reagerade hon på kamerans ljud, ett lågt klickande när bilderna togs. Hon gick mot ljudkällan och till sist stod hon där, allt som var mellan henne och mig var en å och lite buskage som fanns vid åkanten.
Under de kvällar som jag hade sett henne, hade hon ett flertal sorkar i munnen. Det betydde att hon hade ett gryt i närheten och jag besökte ett flertal gryt men kunde inte hitta igen en som var aktiv, en som var bebodd av en räv.
Ett tag trodde jag nästan att hon hade ett gryt som var i stort sett otillgängligt, men en dag förändrades allt.
Jag vandrade längs en väg och helt plötsligt ser jag ett litet djur på avstånd och när jag kom fram till platsen, som jag såg den, så var den borta och jag tittade runt. Åsynen jag mötte var helt underbar, grytet som jag tidigare hade trott vara övergiven fylldes med lek av tre små busiga rävungar.
Det var främst två som lekte och de for runt som vildar, bet varandra i svansen, i benen och brottades. Efter en stund tog de en paus.
Den tredje ungen var inte med och lekte med de andra två, utan den satt ovanför grytet och spanade, på mig.
Några dagar senare skulle jag göra ett återbesök vid grytet och denna gång hade jag lövdräkten med mig.
På avstånd kunde jag se hur ungarna lekte runt deras moder och jag vandrade försiktigt förbi, fortfarande på avstånd, för att gömma mig och ta på mig lövdräkten och när jag gick tillbaka blev jag smått överraskad, för där, bara några meter ifrån mig, satt modern och tittade på mig. Snabbt som ögat sjönk jag ihop till en buske och blicken hon gav mig var helt oslagbar. Fast å andra sidan hade jag också gett samma blick om en 180 cm hög buske helt plötsligt dyker upp och sen krymper till bara hälften så hög.
Denna kväll fick jag inga bilder på ungarna, modern var för vaksam och jag försökte vandra runt bakom ett mindre skogsparti för att få bilder på dem men det hela slutade med att modern stod bakom mig och skällde ut mig. Det var bara för busken att vandra hemåt.
Några dagar senare begav jag mig tillbaka, denna gång var ingen räv framme och jag satte mig, iklädd som buske, bakom en buske och väntade.
Efter en stund fick jag denna härliga bildserie.
Rävungen är på väg upp ovanför grytet när den lägger märke till ljudet från min kamera och försöker lokalisera var ljudet kommer ifrån. När den väl lokaliserat busken som ger sig ifrån ljudet, då satte den sig ned och tittade rakt mot mig.
Därefter fick jag inte se ungarna på ett tag, det blev några kvällar är jag fick gå hem tomhänt.
En dag när jag besökte grytet kom en rävunge ut ur gräset och gick med baken vänd mot mig, utan att lägga märke till mig.
Därefter försvann den in i gräset och jag smög mig försiktigt fram och hoppades på att jag skulle få se ungen igen. Till min stora förvåning kom den fram igen ur gräset med ett byte i munnen, en fågelunge.
Rävungen var inte beredd på att jag satt där och fick snabbt vingar och flög iväg.
Dessvärre är detta den sista gången jag fick se någon av ungarna
Normalt brukar jag kunna få se ungarna tills de blir riktigt stora, men området har gjort det svårt att hitta igen ungarna då de har lätt att gömma sig i skogspartierna samt det höga gräset.
Däremot hade jag inte sett det sista av rävhonan än.
Ute på en nyslagen åker var hon och jagade sork.
Efter en del försök och mycket grävande så fick hon till sist sin efterlängtade sork.
Hon verkade helt nöjd efter fångsten och vandrade vidare medan jag for vidare, ibland är bilen ens bästa gömsle.
Bara några dagar senare såg jag henne igen ute på en annan nyslagen åker och hon hade stenkoll på mig var jag var. När hon tittade bort hoppade jag ned i ett djupt dike och började kravla mig upp ur diket och följande bild.
Därefter började jag krypa mig allt närmre, bara en halvmeter i taget och tog bild. Denna gång hade jag bara en grön tröja och kamouflerade byxor. Medan jag kröp mig fram över åkern så låg hon bara där och tittade på mig.
Det hela var på hennes villkor och jag stannade upp en längre stund ibland bara för att hon inte skulle känna sig hotad. Sen kom jag såhär pass nära och det var först då hon kände att det var hit men inte längre och gick sin väg.
Det var sista gången jag såg henne och jag har inte lyckats se henne sen dess. Kanske för att jag inte har varit ute tillräckligt, men också på grund av att det finns flera åkrar och skogspartier som de kan befinna sig i.
Som vi kan se här så har hon också fått ett sår på nosen, troligen när ungarna har klättrat på henne.
Det har varit en otrolig vår samt sommar med henne och hennes ungar och jag är oerhört tacksam.
