Om du är intresserad av detta foto, så kontakta gärna mig!

Min fotografering och resten av året 2021

8 augusti, 2021 ,

Rent mentalt så skulle jag vilja säga att år 2019 var det tyngsta året för mig och min fotografering, mycket på grund av att jag hamnade i dilemmat om att sälja all min utrustning eller inte. Men tack vare att tiotals fotografer sade att det vore oklokt av mig att göra det, mestadels på grund av att de tyckte jag var en för bra fotograf för att bara sluta tvärt men också för att det är en naturlig gång inom fotograferingen att tappa inspirationen helt.

Trots det så har 2021 vare ett oerhört tungt år i överlag. Vintern var förvisso fantastisk, fick många fina vinterbilder i Nätra fjällskog och dess omnejd.

Nätra Fjällskog

Men vårvintern och självaste våren har varit oerhört jobbig, inte direkt mentalt utan mer fysiskt. Jag har nämligen arbetat hemifrån sen november 2020 och tyvärr så hamnade jag i den statistiken som nämns i SVT:s dokumentär, Coronakampens Pris.
Jag har en känslig dygnsrytm sen jag jobbade som taxichaufför i 7 ½ år, varav 4 år enbart kvällar och nätter. Efter att jag fick mitt nya jobb så blev det bättre och med åren så har det fungerat bra att sova, även om jag vaknar om nätterna så har jag kunnat somna om. Men på grund av pandemin och att arbeta hemifrån under så pass lång tid, ända fram till juni, så har min dygnsrytm rubbats och det nämns i den dokumentären. Normalt sett så har 7-10% av den svenska befolkningen sömnsvårigheter, men efter ett år av pandemin så har den siffran ökat till 38% och jag tillhör dessvärre den kategorin och en av orsakerna är att man arbetar just hemifrån, man har inget arbete att åka till, man socialiserar sig inte på ett normalt sätt och för många så fungerar det helt enkelt inte, inklusive mig.

Jag arbetade hemifrån 2 ½ månader under våren 2020 och det var inga problem, men efter att ha arbetat i 5 månader sen november så hände det något. Jag blev enormt trött, jag orkade inte gå upp och bege mig ut i naturen, jag drack ohälsosamt mycket Pepsi och energidrycker för att ta mig igenom dagarna och det i slutändan gav mig medicinska besvär som helt enkelt slog ut mig i två veckors tid. Inget allvarligt, men outhärdligt. Jag kraschade helt enkelt.

Det var många planer som gick i stöpet, som att fota orre- och tjäderspel tidigt på morgnarna. Att inte kunna ta sig upp ur sängen innan klockan tio på helgerna var problematiskt. Jag lyckades komma igång med att träna, att ta 6 ½ km långa promenader på kvällarna, men det tog slut med de medicinska besvären (som jag inte kommer gå inpå i detalj).

När min semester började i slutet av juli så trodde jag att allt var över, att jag kunde äntligen komma igång med allt igen och började det hela med ett besök i Skuleskogen Nationalpark (läs mer här om besöket).

Slåttdalsskrevan

Men, ack vad jag hade fel.

Vår tioåriga slädhund fick somna in första augusti efter att vi upptäckte en tumör på henne. Hon hade opererats för en i fjol och efter analys så kom man fram till att det var en elakartad sådan. I och med det samt hennes ålder så bestämde vi att det vore bäst för hennes del att få somna in. Det var ett tungt beslut och oerhört jobbigt sådant. När en trofast vän har funnits vid ens sida nästan en tredjedel av ens liv och som jag dessutom har tävlat drag med, dock bara två tävlingar innan all fritid blev uppäten av jobb, studier och att ta hand om småbarn, så blir livet aldrig sig likt igen efter det. Vi hade pratat om detta i ett helt år sen vi fick veta att hon hade en elakartad tumör i fjol att vi kanske får bara ett år till med henne och trots det så är man ändå inte beredd när det väl sker.

Att fara iväg nu på morgnarna utan att gå ut med hunden känns så konstigt, så tomt, ett vakuum i ens vardag som på något sätt ska fyllas.

Några dagar senare for vi till Stekenjokk med en avstickare till Kittelfjäll och det var välbehövligt.

Grönfjället

Men sen dess har jag haft svårt att bege mig ut igen, mycket på grund av avsaknaden av hunden. Sorgen har inte lagt sig än och hur lång tid det kommer ta vet jag ej. Man måste sörja, det är viktigt och även om tiden läker alla sår så tar det olika lång tid beroende på hur stort såret är.

Jag hade planer att besöka Nätra Fjällskog innan min semester är slut, men det blir nog inte av.

Däremot så återstår en plan om att besöka Borgafjäll och fota stort och smått längs vägen och ha en heldag för mig själv med kameran utan familjen och jag tror att jag behöver det, mycket på grund av hur året har varit men också för att hitta tillbaka till mig själv och fotograferingen. För ärligt talat så har jag varit ganska vilse i fotograferingen, även om det inte direkt syns i bilderna jag tar så har det ändå funnits med där. Mina bilder har inte genererat nya följare sen i vintras och många bilder är inte lika tilltalande som de brukar vara. För att förklara det så måste jag berätta mer om hur jag arbetar med mina bilder.

Alla mina bilder håller en väldigt hög kvalité gällande fokusen, den ligger där den ska och skärpan är vass. Samma sak gäller kontrast och färgtemperatur, de är oftast naturliga och av det dokumentära slaget. Allt jag arbetar med när det gäller min bildprocess är just kontrast, skärpa och färgtemperatur. Var problemet ligger i är oftast motiven, alla är inte lika bra och många bilder jag tar ska inte ens publiceras. Vissa är dokumentärt för min egen del, för att se ifall motivet är värt att återkomma till under mer gynnsamma förhållanden. Men i år har jag blivit tvungen att publicera några av dessa för att hålla flödet igång på Facebook och Instagram och även bilder på samma djur eller fågel fast från olika vinklar.

Jag är trött, jag har tappat en del inspiration och känner att jag bör göra något åt det.

Så vad som händer härnäst, ledsen att du har fåt dra igenom allt ovan för att komma hit, är att jag ska försöka ta mig till Borgafjäll, såvida inte vädrets makter ställer till det för mig alltför mycket.

Borgahällan

Därefter börjar jag arbeta igen på kontoret och hur länge det kommer vara återstår och se, mycket beror på framtida restriktioner. Förhoppningsvis får jag någorlunda ordning på dygnsrytmen under den tiden och få orken tillbaka.
Rent fotomässigt så ska jag försöka ta höstbilder i Nätra Fjällskog och på andra ställen i Höga Kusten.

Det jag ser mest fram emot är norrskenet. Jag har ju en ny kamera, en Canon M6 MKII som har en bättre sensor än min Canon 7D MKII, och för några veckor sen införskaffade jag mig en ljusstark vidvinkel för just norrskensfotografering, en Sigma 16/1.4 DC DN. Med denna kombination så hoppas jag på att ta enastående norrskensbilder som dels har mindre brus i bilderna men också är skarpare i överlag. Så jag kommer bege mig ut så fort det annalkas ett kraftigare norrsken och bara fånga magin som spelas över himlavalvet.

Norrsken taget med Canon M6 MKII och Irix 15/2.4.

Trots färggranna höstbilder och norrsken så finns det något som jag nästan ser mer fram emot och det är egentligen det som detta blogginlägg i slutändan handlar om.

Från och med den första november så kommer jag lägga kameran på hyllan. Om du trodde för gott så har du fel, så illa är det inte. Men jag behöver en riktig paus från fotograferingen. Jag har fotograferat i stort sett non-stop sen maj 2016 när jag flyttade till Höga Kusten och även om jag har haft mindre pauser, som sensommaren 2019, så har jag inte lagt kameran eller min aktivitet på Facebook åt sidan. Jag har alltid haft kameran med mig trots avsaknaden av inspiration och på Facebook så har jag publicerat gamla bilder när flödet tryter. Så att ta en riktig paus från fotograferandet efter så pass tunga år som det har varit, fjol har också varit jobbigt på grund av pandemin, skulle nog göra mig gott. Att inte känna pressen att leverera bilder varje vecka, att inte behöva ha med mig kameran överallt eller till jobbet varje dag skulle vara en stor lättnad för min del.

Varför just första november? November och december är de två sämsta fotomånaderna för min del, de är mörka, de är mulna och soltimmarna kan jag nästan räkna med fingrarna. Att välja första november känns därför naturligt för min del då jag är minst aktiv med fotograferandet och väderleken gör ändå så att man sällan kommer ut.

Det är alltså två hela månader som jag inte kommer var aktiv med fotograferandet och det gäller även på Facebook, mitt fotoflöde kommer vara helt obefintlig under den här tiden och jag ber dig som följare att vänta och hålla ut tills januari 2022 då jag kommer vakna ur mitt foto-ide och sakta börja komma igång med fotograferandet igen med ny inspiration, nya idéer och nya härliga vintermotiv. Men kommer jag till 100% låta kameran samla damm? Nja, inte riktigt. Är det kraftigt norrsken så kommer jag förmodligen fara ut och fota det, däremot så är det inte säkert att jag lägger ned enorm tid för att hitta den perfekta platsen för att fota norrskenet. Det kan bli en och samma plats som jag brukar fota på, vid en sjö. Sen kan det vara så att jag har telezoomen med mig utifall jag får syn på ett lodjur, men jag kommer inte åka ut i sökande efter vilt att fota.

Vad är det jag kommer göra under dessa två månader? Det är jag inte helt säker på, troligen arbeta med saker i min verkstad, bygga i trä helt enkelt. Träna, spela spel och försöka ta igenom ett flertal som jag inte har klarat av än. Umgås med familjen, se film och serier samt läsa böcker. Helt enkelt göra allt som inte har något med fotograferingen att göra. Sammanfattningen av året kommer att skrivas i oktober men publiceras i december, jag ger lite utrymme utifall att jag får ett oerhört magiskt norrsken på bild eller mot förmodan en lobild. Men planeringen av 2022 kommer däremot någon gång i januari.

Jag kommer skriva mer om detta närmare november, men detta är en förvarning om vad som kommer komma och det är något som kommer vara bra för mig och min fotosjäl och även er, för i slutändan kommer det bli bättre bilder som ni följare har att se fram emot.

1 kommentar

  1. Hej, Jag tycker så mycket om dina foton, de tilltalar mig verkligen och min fantasi sätts igång. Jag kan nästan höra naturljuden när jag ser på dina bilder.Förstår sorgen efter din hund. Jag fick ta samma beslut om vår 15-åriga hund Lady i mars i år och saknaden är så stor. Jag önskar dig allt gott och en snar återhämtning, god nattsömn och stor vila och glädje i ditt liv. Vänlig Hälsning Ing-Marie

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.