Om du är intresserad av detta foto, så kontakta gärna mig!

Fotoåret 2019

7 december, 2019 ,

Detta år har varit, vad ska man säga, inte mitt bästa men ändå så är det det. Ett annat sätt att uttrycka det är att jag har haft dålig kvantitet på bilder men bra kvalité, vilket är ju det viktigaste egentligen. Men kvantitet innebär också att jag beger mig ut i naturen mer, vilket är just det jag egentligen behöver för att komma bort från stressen och bara njuta av lugnet som finns i naturen.

Så låt oss gå igenom mitt fotoår och vi börjar med den första bilden, superblodmånen som var i januari. Jag har sen tidigare redan tagit en fullt inzoomad bild på månen och ville därmed ha ett nytt perspektiv av blodmånen, en komposition som jag skulle vara nöjd med. Idén slog mig att jag skulle besöka flyttblocket i Stor-Åbodsjön och fota den och månen i samma bild. Väl på plats insåg jag två problem och det var att ljuset från himlen inte skulle lysa upp stenen och att jag inte skulle få med allt i en exponering. Jag hade med mig en lampa som även fungerade som en lykta. Jag använde mig av den för att fota stenen. Jag tog en separat exponering för månen samt en för stjärnorna. Sedan monterade jag ihop alla tre bilderna i Photoshop och även om bilden består av tre bilder med olika exponeringar så är ändå kompositionen korrekt och det var verkligen såhär det såg ut på plats. Det är också just vid såna här tillfällen man inser hur fantastisk våra ögon är medan kameran inte kan fånga allt korrekt i en och samma bild.

I och med att jag och min familj köpte oss ett hus och flyttade in innan jul så har vi kunnat ha en egen fågelmatning. Vi har placerat den mellan ett hagtornsträd och en schersmin buske, den senare har varit ett kanonbra skydd för fåglarna när de äter fröna. I den busken lyckades en koltrasthane sätta sig och tack vare det så lyckades jag under några få sekunder komma den oerhört nära. Något jag verkligen gillar hos koltrasten är kontrasten mellan den orangea ögonringen och den svarta fjäderdräkten.

Jag fotade ett flertal fåglar under vintern och våren så länge det fanns mat så fick vi besök och det var allt mellan järnsparv, rödhake, grönsiska och bergfinkar. Vi till och med fick besök av en stenknäck! Dessvärre fick jag aldrig någon bild på den. Men en fågel som jag fick bild på och som stack ut ur mängden var steglitsen. En fågel som är ganska ovanlig i Ångermanland och en fågel som har undgått mig i tre år. Helt plötsligt så var den där, inte bara en gång utan flera gånger! För att få den på bild så var jag tvungen att fota från ett fönster på övervåningen och först då var den verkligen förevigad, en otroligt vacker och färggrann fågel.

Under våren så köpte jag mig en ghille suit (typ lövdräkt) för att göra mig mer osynlig för vissa djur. Just den dräkten kom till stor användning när det gällde att fota grävling. Jag hade under föregående år försökt ett flertal gånger med att fota en grävling men på grund av dåligt ljus och att jag ibland lyckades skrämma den, satt som närmast ett par meter ifrån en, så har jag aldrig fått en riktigt bra bild. Men tidigt en kväll vid ett gryt, hade jag tagit på mig dräkten och lagt ut liggunderlaget på en plats som var i skymundan från grytet. Det tog inte många minuter från att jag var klar så var det en yrvaken och nyfiken grävling vid utgången som kontrollerade vad som försiggick utanför sitt gryt, helt ovetandes om att även denne skulle bli förevigad. Det varade i några minuter innan grävlingen gick in i grytet igen och jag cyklade glatt hem igen.

Därefter blev det inte så mycket fotande på ett tag. Blev drabbad av en ganska simpel förkylning men hostan var från en annan värld. Hostade i nästan en hel månad och kunde inte anstränga mig det minsta utan att kikna ihop i en hög på golvet. Detta tärde ju på en eftersom jag inte kunde ta mig ut i naturen samt att jag orkade inte göra så mycket.

Strax efter midsommar for jag och familjen på en utflykt till Stekenjokk och åkte runt hela Vildmarksvägen. Längs den vägen fann vi bland annat Kalberget som jag bara var tvungen att fotografera, det var bara en sån vy man bara måste stanna för och ta den tid som behövdes för att få dess helhet på bild. En bild som faktiskt hamna i Norrland Magic almanackan för 2020.

Sen kan ju en sommar inte passera utan bilder på rävar. Men denna bild är inte med rävhonan som jag brukar fota, detta var en rävhona som vi fick se på vägen hem från Stekenjokk och ärligt talat så har jag aldrig sett en bild på rödräv som diar sina ungar, men nu har jag både sett det och fått det på bild och det roligaste utav allt var att hela min familj fick se det också.

Därefter, allt jag fotade var rävhonan och hennes ungar och det finns redan två blogginlägg om det och jag tänker inte lägga några av de bilderna här. Sommaren brukar vara en tid där jag är ute ofta, vandra i Skuleskogen, bestiga de lokala bergen, smyga mig på rådjur och fota solnedgångar. Men det blev inget av det. Jag hade ingen ork, ingen lust och framförallt, ingen motivation. Fotograferingen är något som gör att jag mår bra, och jag gjorde inte det. Fotograferingen fick mig inte att må bättre. Under andra turen till Stekenjokk tvingade jag mig själv att fota och det hjälpte inte. Resan i sig gav en hel del, men det räckte inte länge.

I början av året kunde jag leva på bilden av superblodmånen i en vecka eller två, nu så kunde jag knappt leva på en bild i en dag. Att rävhonan blev matad var en faktor till att jag tappade en hel del, läs mer här. Det gick så pass långt att jag frågade i fotogrupper om vad jag kunde ta för min utrustning, jag hade fått tankar kring att sälja alla mina fotogrejer. Förutom några få, som inte visste vem jag var, gav vettiga svar och ville gärna få köpa några av sakerna. Men majoriteten sade bestämt att jag inte borde göra det, inte för att jag kommer ångra mig för det visste jag att jag inte skulle göra, utan på grund av hur duktig de ansåg mig vara. De otroliga rävbilderna var ju den största orsaken, självklart, men också för att jag var en spännande naturfotograf att följa eftersom du aldrig kunde veta vad för bild jag skulle publicera härnäst. Var det en fågel, en räv eller en vacker landskapsbild? Jag blev tagen av alla orden och bölade och när tårarna slutade rinna tog bort inläggen och bad om ursäkt och tackade alla för deras fantastiska ord och jag lade undan kameran för stunden tills jag ansåg att det var värt att plocka fram den på nytt.

Alla fotografer går igenom perioder där man inte fotar något, man känner att inspirationen eller att motivationen saknas. Detta var första gången för mig och jag höll på att ge upp allt. Men drygt 30 personer fick mig att ändra på mig. När man inser att man är uppskattad som fotograf inom fotocommunityn så vet man att man gör något rätt, att de resultaten som jag publicerar är omtyckta.

Trots det så tog det ett tag för mig att komma tillbaka och att hitta vägen har varit svår och mödosam. Jag började i en ände som normalt sett ligger utanför mitt område som naturfotograf, men är något som kittlar lite i mitt barnasinne och får igång min fantasi. Ni ser, jag är ett Zelda-fan sen barnsben och har spelat ett flertal Zelda-spel genom åren och även The Legend of Zelda Breath of the Wild. Av en slump, rent spontanköp och ett mindre hål i plånboken, så hade jag köpt mig en så kallad Nendoroid Link från Breath of the Wild. Tanken var att fota Link i olika miljöer, jag hade nämligen fastnat för toy-photography, som det heter, och slukade videor på YouTube. Men det blev aldrig av att fota honom. Tills jag kom på att vattenståndet var låg vid en bäck och det kunde ge spännande miljöer då det fanns ren sand i bäcken. Det hela resulterade i följande bild.

Jag kommer, förhoppningsvis, under nästa år köpa Zelda från samma serie och börja fota dem tillsammans i olika situationer och även var för sig. Detta kommer bli mer som ett roligt projekt där jag får arbeta med naturen i ett mindre och lägre perspektiv och utnyttja alla de kunskaperna jag har för att få leksakerna att passa i den miljön de befinner sig i. För en kommentar kring bilden ovan är att jag har på något viss fått det hela att se naturligt ut, att allt är i en och samma skala, och jag vill utmana mig och se hur långt jag kan ta det. Dessutom, till min stora förvåning, så var denna bild ganska uppskattad på min Facebooksida trots att det är utanför mitt normala fotoområde.

Hösten kom och så även norrskenen. Jag har aldrig väntat så länge som till tre på natten för att fånga ett norrsken, men det var helt klart värt det och följande motiv uppskattades av många. Detta är taget med Canon EOS M50 med Canon EF 50/1.8 monterat och det gav mig möjligheten att skapa en annorlunda komposition än vad jag är van vid när det gäller norrsken. När aurora väl började visa upp sig så var det bara av ren tur och väldigt bra tajming som jag fick till denna bild.

Sen måste jag dela en till rävbild som jag blev oerhört nöjd med, denna unga räv mötte jag på vägen hem från jobbet och var helt orädd medan denne stod och titta de på mig. En bild som även visar att jag inte behöver en halvtam rävhona för att komma väldigt nära rävarna, det sker bara naturligt. Jag är helt enkelt bara där och de visar upp sig. Så oerhört vackert djur.

Nu är vi tillbaka på fåglar och det är en fågel jag har kämpat med minst lika länge som steglitsen ovan. Nämligen nötskrikan. Helt omöjligt att komma nära och paranoida som få. Minsta lilla rörelse eller ljud så är de borta med ett skrik. Men tack vare vår husknut, en felplacerad häck (inte vi som har planterat den) och fågelmat så lyckades jag till sist få dem på bild och det blev närbild dessutom!

Sista bilden som jag väljer från detta år är en av de bästa gryningsbilderna jag har tagit och det är från Nätrafjärden en tidig morgon.

Heltäckande moln, stenar som leder blicken mot solljuset och en längre slutartid skapade denna bild. En bild som jag kunde leva på ett tag och med det så avslutar detta fotoår 2019. Som ni förstår så har det varit tungt och jag har varit öppen om det och jag har fått massor med stöd för det. Det positiva är att jag är på väg tillbaka och känner att jag har idéer för framtida foton och snart kommer snön och jag är mer redo än någonsin tidigare och bättre utrustad för att klara snön och kylan.

Nu när mörket snart vänder så kan det bara bli ljusare och jag hoppas på ett år med massor av spännande bilder, fler utflykter, inte bara själv utan med familjen också, och göra det jag är bäst på – att  fånga naturen så som den bara är.

Ett stort tack till alla följare, mina vänner och framförallt min underbara fru som stöttar mig i allt och självklart mina underbara döttrar som tycker att fota är bland det roligaste som finns.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.