Om du är intresserad av detta foto, så kontakta gärna mig!

Jag orkar inte

12 juli, 2019 ,

En dramatisk titel till en mindre dramatisk artikel, rentav ’clickbait’ kanske.  Men faktum är att jag orkar inte fortsätta i de spår som jag har kört den senaste tiden.

Jag är trött, utsliten och har i princip tappat all den ork som tidigare har gjort att jag har tagit mig utanför dörren klockan fem på morgonen för att bege mig ut på äventyr, för att uppleva och fota naturen. Sist jag gjorde det var när jag fotade blodmånen i januari i år. Det är juli nu.

Allt började förra hösten, vi köpte ett hus som vi var tvungna att renovera nästan hela nedervåningen på för att vi skulle kunna flytta in innan jul. Vi hade 2½ månad på oss. Att riva går alltid fort, men att bygga upp nytt tar enorm tid. Nya reglar, nya väggar, nya dörröppningar, nya elledningar ska dras av en elektriker och sen på det ska det spacklas, målas och allt det tar sin tid eftersom det ska torkas. Två veckor innan jul flyttade vi äntligen in huset och jag kunde för första gången på 1½ månad sova längre än sex timmar Du läste rätt. Jag sov fem till sex timmar varje natt, inklusive på helgerna, för att hinna bli klar och det hela lämnade ytterst lite tid kvar till fotograferingen. Men jag tog mig lite tid ändå eftersom jag testade Canon EOS R, men mycket mer än så blev det inte.

Så, för att komma tillbaka på banan igen bestämde jag mig för att jag kommer behöva kringutrustning som skulle kunna göra det möjligt att ta nya bilder, bilder som jag tidigare aldrig har kunnat ta och mitt första inköp var ett par snöskor. I januari gjorde de en enorm skillnad. I -24 grader gick jag på tre till fyra dm djup snö med snöskorna och fotade blodmånen tillsammans med ett flyttblock, en bild som jag aldrig hade kunnat ta utan dem.

Självklart var inte snöskorna bara användbara när jag var ute och fotade, de användes en hel del hemma på tomten när det väl behövdes eftersom vi hade en halvmeter med snö.

Efter vintern var det dags för ny kringutrustning som skulle hjälpa mig med fotograferandet, en ghille suit. Man skulle kunna säga att det är en lövdräkt som gör det svårt för vilda djur att lägga märke till en. Jag testade det hemma och lyckades fota bergfinkar direkt på gräsmattan.

Även om jag ibland glömmer bort det så blev den dräkten avgörande för två bilder, varav den ena var vid ett grävlingsgryt:

Och den andra var på en bäver där jag sitter stilla precis intill ån de befinner sig i.

Ingen av dessa bilder hade varit möjligt utan dräkten och ändå känns det som om jag inte har använt den tillräckligt, att jag inte har suttit ute vid ängarna och väntat på att djuren ska komma allt närmre mig. Så vad hände?

Som en effekt av att slita ut mig, få ryggskott och nästintill gå i väggen för att kunna flytta in i huset så fick jag aldrig riktigt återhämta mig. Det tog en hel månad, efter att vi flyttade in, innan jag började sätta dit den första tröskeln och det berodde inte på att jag inte hade tid för det. Jag orkade inte.

Större delen av den tröttheten av hängt kvar under hela det här året och när våren äntligen kom och det var dags att bege mig ut, ja då händer det mest otänkbara. Jag blir sjuk, vilket förvisso gick över på några dagar. Men det värsta var inte att få feber, utan det var att få hosta, en hosta som satt i en hel månad utan att ge sig. Jag gick på receptbelagd hostmedicin för att kunna sova, för ännu en gång kunde jag inte få tillräckligt med sömn för att klara av dagarna. Jag dricker inte kaffe och egentligen inte energidrycker heller, men under denna tid så har det var ett måste för att jag ska ta mig genom dagarna på jobbet och ibland även på helgerna. Förvånande nog så behövdes ingen energidryck för att åka Vildmarksvägen, men det var kanske adrenalinkicken och det strålande vädret som höll igång mig hela dagen.

Så nu sitter jag här och blickar bakåt på det här året och inser att jag har inte hunnit fotografera det som jag brukar ha tradition att fota på, som mindre strandpipare eller att fara ut och leta älgkalv. Det sista gjorde jag ett litet försök på men fick punktering och tvingades åka hem igen. Jag har inte heller besökt någon av de lokala bergen och inte heller Skuleskogen, vilket jag borde ha gjort vid det här laget. Det enda som har varit tradition på som jag faktiskt har lyckats fota är ett lokalt vattenfall.

Jag har fotat rävhonan, om det är till någon tröst. Dessvärre så har folk i bygden bestämt sig för att mata henne kontinuerligt så hon har blivit handtam idag och har dessvärre ställt till med problem då hon rotar i soppor, skrämmer upp familjer samt går in i hus. Så jag har tappat lusten att fota henne då det inte längre är en utmaning att hitta henne och komma nära henne. Utmaningen blir istället att fota henne i sin naturliga miljö för hon befinner sig inte i den och det gör inte heller hennes ungar då de bor precis vid samhället. Så att fota dem blir att göra på en tomt och det är inte direkt det man vill göra. Så man tyngs ned av att denna räv kommer få sin sista kull i år, någonsin. I augusti kommer hon högst troligen plockas bort på grund av de problem hon orsakar och som egentligen inte är hennes fel. Utan det är de som matar henne som ansvarar för det och jag har gjort ett tappert försök att få folk att sluta mata henne, men en del vuxna går inte att resonera med och vad som är ännu värre är att barn börjar mata henne också och de är ännu värre att resonera med. Så allt jag gör nu är i princip att dokumentera en individ i slutskedet av hennes liv samtidigt som jag håller ett vakande öga, samt att jag tar bilder, på ungarna så att de inte tar efter henne. Varför skada ett så vackert djur på det här viset? De förstår inte att det är missriktad omsorg.

I slutändan så orkar jag inte längre, jag klarar inte ta mig upp tidigt på morgnarna längre och jag orkar inte stanna uppe för att fota solnedgång, vilket jag inte har gjort sen det fortfarande fanns is på våra sjöar. Energin är slut, inspirationen finns, viljan finns, men inte energin.

Så vad händer nu?

Jag kommer att göra det som är bäst för mig, även om fotograferingen är något som gör att jag mår bra så behöver jag göra annat som inte involverar förlust av sömn och alltför stor fysisk ansträngning, som det kan vara att bestiga berg. Så, jag kommer inte aktivt fotografera förrän min nästa semester och när vi far tillbaka till Vildmarksvägen igen i slutet av juli eller början av augusti. Jag måste få ordning på sömnen, jag måste få ordning på webbutiken och spendera mer tid med familjen samt arbeta lite på huset. Men jag kommer fortfarande ta med mig kameran när jag åker mina 2,2 mil till och från jobbet och fotar de djur och fåglar som jag ser längs vägen.

2 kommentarer

  1. Trevlig läsning. Vi stöter alltid på motgångar i livet. Det är inte mer än mänskligt att uppleva stress/brist på energi.
    Det viktiga är att du behåller en positiv inställning och positiva tankar, vilket du har. Efter en stund kommer energin tillbaka och då hoppas jag på att få se bergen, solnedgångarna och kanske ett par norrsken.

    1. Nej, vi är ju stenåldersmänniskor i grunden där vi endast ska uppleva stress när ett farligt djur jagar oss och andra farliga situationer. En viss mängd stress är bra, men i dagens samhället är det lätt att det blir för mycket. Jag känner att jag främst har haft prestationsångest och i och med det blivit stressad över att jag inte har tagit bilder när det var tänkt.
      Jag mår faktiskt lite bättre reda nu, har lämnat kameran hemma och tvingar mig att åka den tråkiga E4:an till jobbet. Jag börjar sova lite bättre och kommit igång att träna så att jag kan få ordning på sömnen. Det är så viktigt att få livet i balans och det har varit lite väl mycket ur balans på sistone.

      Berg kommer det bli av och solnedgångar också, men norrsken ska jag inte lova för mycket av. Mycket beror på solens humör samt vädrets.
      Tack för din kommentar Emil.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.