Om du är intresserad av detta foto, så kontakta gärna mig!

Kurreholken – en historia om ekorrungarna som bodde i en fågeholk – uppdaterad

5 juni, 2017 ,

Uppdaterad 2017-06-11, nytt material finns längst ned på inlägget.

I början av detta år sprang två ekorrar efter varandra bland träden. Vid den tidpunkten visste jag inget om dem, men senare visade det sig att de hade gjort något speciellt – de hade parat sig!

Mot vinterns slut fann jag honan äta en massa solrosfrön och hon är dessutom en ekorre som jag har en möjlighet att komma ganska nära och det gav mig möjligheten att ta denna bild.

Jag såg henne under tre dagars tid vid samma ställe och jag fyllde på med frön. Hanen följde efter ibland, men hon jagade iväg honom från sitt matställe – hon behövde ju maten mer eftersom hon bar på små ekorrungar i sin mage.

Någon dag därpå fann jag pappan ihjälkörd på vägen, först trodde jag att det var honan men henne hittade jag skuttandes bland träden på tomten. Men sorgen kom ändå, för det är sorgligt att finna ett så vackert djur som har fått sluta sitt liv på det viset.

Honan försvann sedan ett tag och jag såg inte henne på länge, tills förrän ett par veckor senare då hon tittade fram ur en av holkarna på gården. Komiskt tyckte jag och funderade smått om hon hade ett hyresavtal för den holken.

Under en kort tid kunde jag se henne sitta i holken och bara ”stirra” på omgivningen, sedan försvann hon igen. Vilket inte är helt ovanligt här i området. Jag uppskattar uppemot sex olika individer och man ser dem till och från hela tiden.

En vecka senare såg jag henne igen i holken, eller det var det  jag trodde. Det visade sig att det fanns två små ekorrungar i holken och det var först då allt föll på plats. Hon hade använt holken som ett bo för henne och sina små ungar. Under flera dagar kunde jag se de små liven leka i holken och slåss om vem som skulle titta ut ur hålet. Det var en underbar tid att få se de små utvecklas och titta mer och mer ut ur holken.

Dock blev jag orolig över de två små ekorrungarna, för var är mamman? Jag såg inte till henne och jag började fundera om de två kommer klara sig. Men de såg pigga och krya ut och verkade sova en hel del mellan busen. Även om jag aldrig såg till honan så verkade det som om hon ändå hade varit där med jämna mellanrum för att mata dem, eller så var hon därinne hela tiden. Oavsett vilket så var det en fråga som jag aldrig fick ett var på.

Tiden gick och vissa dagar såg jag inte ekorrungarna medan andra dagar tittade de försiktigt ut ur holken igen. En dag när jag beslöt mig för att åka hem tidigt från jobbet för att jobba vidare hemma så mötte jag en syn jag sent kommer glömma.

De hade tagit sig ut ur fågelholken! Den ena var mycket tuffare än den andra och den ekorren lyckades jag komma väldigt nära och det var en underbar syn.

De är så små och så söta. Helt fascinerande att se hur de far upp och ned för trädets stam samt deras nyfikenhet för den nya världen som de befinner sig i. Den andra ekorrungen satte sig på en gren när jag kom nära för att fota, den lite blygare av de två men gudomligt söt.

Lycklig gick jag in med kameran och bearbetade bilderna på kvällen och publicerade dem på Facebook där de blev väldigt populära.

Och det var den sista gången jag såg dem, för sen dess har jag inte sett till dem igen. De har troligen lämnat holken tillsammans med mamman, eller så har de själva begett sig iväg på egna små äventyr.

Jag hoppas att jag snart får se dem igen, dock denna gång kommer de vara betydligt mycket större än sist.

Nytt innehåll (2017-06-11):

Häromdagen när jag skulle gå ut med hunden så hörde jag helt plötsligt ett ekorrtjut och upp i en tall for en ekorre som jag mycket väl kände igen.

Det var den tuffare ekorrungen som hade fått syn på mig och tjutit samtidigt som den sprang uppför trädet. Själv sprang jag in med hunden och hämtade kameran. När jag kom ut igen så satt ekorrungen fortfarande kvar i tallen och väntade på mig.

Hen har vuxit en hel del sen sist, men är fortfarande en väldigt söt liten varelse. Däremot så misstänker jag, i och med att den gav ifrån sig ett tjut, att den faktiskt känner igen mig. Men det vet jag inte säkert förrän nästa gång det händer. Avståndet var i alla fall för stort för att det skulle vara på grund av att jag inkräktade dess personliga sfär.

Lämna en kommentar