Om du är intresserad av detta foto, så kontakta gärna mig!

Åtta månaders planering för en enda bild

14 april, 2017 ,

Den 18:e juli förra året (2016) hittade jag ett litet vattenfall längs Nässjöbäcken strax utanför Köpmanholmen och utifrån dess utseende med klipporna så kunde jag föreställa mig hur det skulle se ut när det forsade vatten utför dem.
För det var just det minsta som skedde just då, vattnet sipprade bara nedför klipporna och skapade ett porlande ljud och det var allt.

Jag besökte dessutom vattenfallet sent på förmiddagen och det starka ljuset förstörde en del av stämningen som omgav den sänkan som vattenfallet befinner sig i.

Därför började jag att planera, för jag var bara tvungen att besöka vattenfallet igen i dess fulla prakt. Men det skulle inte bli dagen efter, eller helgen därpå. Det skulle ta nästan exakt åtta månader innan jag kunde ta bilden som jag ville ha på vattenfallet.

Det första som jag bestämde var att jag måste ta bilden tidigt på morgonen, innan solen börjar lysa ned i sänkan. Anledningen till detta var för att skapa en helt annan atmosfär än den som var när jag besökte vattenfallet.
Det andra var att det måste forsa vatten i fallet och därmed måste jag ta fotot tidigt på våren när snön har smällt bort.

Så jag väntade och väntade.

Under mars månad åkte jag ut för första gången och såg att vattenfallet fortfarande var fruset, men utsikterna såg ändå goda ut och väntade några veckor till.

Den 9:e april åkte jag ut dit för att se hur det såg ut och nu hade all is försvunnit och stället hade omvandlats till ett öronbedövande vattenfall där vattnet verkligen forsade utför klipporna. Tiden var nu inne för att fotografera vattenfallet, men nu var jag tvungen att invänta nästa sak för att det skulle bli en så bra bild som möjligt och det var en klar morgon utan några som helst moln på himlen. Jag tittade på väderprognoserna och onsdagen den 12:e april såg lovande ut, men när jag gick upp tidigt på morgonen så blev jag besviken. Det var moln längs hela horisonten som vägrade släppa igenom tillräckligt mycket solljus, för solljus var något jag behövde för att få sänkan att inte bli för mörk.

Men torsdagen den 13:e april var det klar himmel och inte ett enda moln syntes till på hela östkusten, utan bara i väster. Jag tog kameran, stativet och min nya kamera och begav mig ut dit innan jag for till jobbet.

Stämningen var makalös och uppfriskande. Ljudet var mäktigt för att vara ett så litet vattenfall och solljuset hade inte riktigt tagit sig ned i sänkan än. Jag letade efter bästa kompositionen, riggade upp kameran, vred polariseringsfiltret tills jag var nöjd, böjde lätt undan väldigt unga träd och sen letade jag efter den bästa fokuspunkten och tog bild:

Bilden var nästan perfekt direkt från kameran och anledningen att jag skiftade komposition från förra bilden var för att jag ville ha med mossan och träden som skapade den mystiska atmosfären som omgav sänkan.  Resultatet blev klart mycket bättre än vad jag hade kunnat föreställa mig för åtta månader sen och jag nöjde mig inte bara med en bild. Jag filmade också för att kunna dela med mig hur stället såg ut när vattnet forsade utför fallet och det hela resulterade i en liten naturfilm:

 

 

Lämna en kommentar